Monopolismen

Monopolismen tror på en fredlig utveckling. Därför nedmonteras samhällets våldskapital (polisen och militären) till en miniminivå. Av den anledningen kan det uppstå svåra samhällsproblem i mötet med varje annan enfaldsideologi, som tillåter en heligt våldsbefrämjande arbetsmetod.

Socialismen är i grunden såväl centralistisk/hierarkisk som maktfullkomligt  härsklysten. Första målet är en-parti-staten, vilken dock kan tillåta en ofarlig kvasi-opposition, men aldrig något reellt mot-parti. Andra målet är imperialistiskt dvs. att utöka maktsfären, vilken slutligen ska bli universell. En strävan mot båda målen kan ske samtidigt.

Socialismens fem mest auktoritära ideologier efter år 1900:

  1. Stats-socialism = kommunism, eftersträvar proletariatets diktatur genom bekämpande av klassfiender med hjälp av bl.a. ”nyttiga idioter”
  2. Samhälls-socialism = socialdemokrati, eftersträvar byråkratins ”diktatur” genom bekämpande av solidaritetsfiender med hjälp av bl.a.”rödstrumpor”
  3. National-socialism = nazism, eftersträvar ariernas diktatur genom bekämpande av rasfiender med hjälp av bl.a. ”brunskjortor”
  4. Umma-socialism = islamism, eftersträvar kalifatets diktatur genom bekämpande av religionsfiender med hjälp av bl.a. ”jihadister”
  5. Moral-socialism = globalism, eftersträvar korrekthetens ”diktatur” genom bekämpande av värdegrundsfiender med hjälp av bl.a. ”aktivister”

Med erfarenheter och influenser från de fem nyssnämnda socialistiska modellerna har den sjätte och mest sofistikerade socialismen utvecklats. De två förutsättningarna för denna är ett högt skattetryck och en stor offentlig sektor, som på något sätt med lön, bidrag eller understöd berör flertalet invånare. Dessa kan indelas i: a) beslutsfattande karriärister, b) paragraf-ryktade befattningshavare, samt c) bidragsberoende stimvarelser.

  1. Mut-socialism = monopolism, eftersträvar lojalitetens diktatur genom bekämpande av alla”onda” tendenser med hjälp av bl.a. skattefinansierade floskeloffer

I det monopolistiska samhället har härskareliten skaffat sig monopol på formuleringsföreträdet gällande utmanings-klyschor. Då gäller inte verkligheten utan istället beslutsfattarnas uppfattning av verkligheten. Åtgärdsmonopolet måste ju hållas rent från ”onda” avsikter. Detta underblåses av dels den journalistik dels varje civilsamhällesorganisation och kulturinstitution, vilka är finansierade (= mutade) med skattemedel. Dessutom samverkar en politiskt styrd byråkrati.

Till följd av den monopolistiska felfrihetens grandiosa självbild måste en sofistikerad censur tillämpas, såsom nytolkning av historiska skeden, anpassad översättning av internationella konventionstexter, ändrat ordval i både litteraturen och samhällslivet, känslomässiga snyftsanningar i vinklad nyhetsförmedling och inte minst institutioners tillrättalagda faktasynpunkter.

Denna tillämpade falskhet, när personer, saker och företeelser inte ska omnämnas vid sitt rätta namn utsätter ”det sovande folket” för något som kan kallas mentalt våld…   men allt opassande måste ju modifieras för att kunna inrymmas i den monopolistiska politikens värdegrund. Allt folkfientligt –  som den ”felfria” politikens åtgärder orsakat – kan inte erkännas utan måste maskeras med falskhet.

”Ej falskheten förskräcker så länge lögnen räcker.”

Monopolismen tror på en fredlig utveckling. Därför nedmonteras samhällets våldskapital (polisen och militären) till en miniminivå. Av den anledningen kan det uppstå svåra samhällsproblem i mötet med varje annan enfaldsideologi, som tillåter en heligt våldsbefrämjande arbetsmetod.

Monopolistiskt betingat syns syftet vara med den väl indoktrinerade värdegrundens främsta fras, som förkunnar tron på doktrinen ”Alla människors lika värde”. (Detta trots att sanningen är: Först då ingen individ har någon fördel att förlora… har alla människor lika värde!) Eftersom doktrinen ifråga är fullständigt osann får dess politiska konsekvens en del osannolika åtgärder, vilka faktiskt bevisar doktrinens falskhet.

Om alla människors lika värde verkligen vore sant, skulle ju inte olika människor (enskilt eller i grupp) behöva ges olika favörer av samhället. Lämpliga minoriteter, som det ofta har ansetts vara synd om, har därför blivit uppvärderade och tilldelats en ökad status. Här finner vi ömmandet för feminister, klimataktivister, HBTQ-personer, migranter (inte minst muslimer), rasifierade osv.

Motsatt minoriteterna måste den vita majoritetsbefolkningen hållas tillbaka och skuldbeläggas. Tämligen oblygt har främst socialister nämligen insinuerat, att dagens västerlänningar (särskilt vita män) har en generell arvsynd att betala bot för. Arvsynden, som då vanligen avses, är slaveriet samt kolonialismen ihop med dess utsugande av naturresurser. Eftersom monopolisterna i hög omfattning har anammat samma tes, har genomslaget blivit omfattande och ”ge-bort-politiken” förödande.

”Orimlighetens snara ränker i falsk teori ses i praktiken okränkbar bli.”

Ett direkt resultat av den falska doktrinen har ju medfört åtgärder i utjämningssyfte. Fastän makthavarna har uppmanat folk att inte ställa grupp emot grupp är det faktiskt precis vad de själva har gjort: feminister – män, HBTQ-personer – hetero-individer, nysvenskar – vanesvenskar, stadsbor – lantisar, rasifierade – vita, islamister – muslimhatare, vänsteraktivister – högerextremister osv.

Att på det här viset härska genom att söndra med hjälp av skattefinansierade påhejare inom media, stiftelser och institutioner samt från ett av allmänna medel bidragsberoende civilsamhälle verkar som en antidemokratisk symbios. Mottagare av skattepengar har ofta fått komma till tals i nyheter och debatter. Därvid har de nästan undantagslöst valt att bifalla sin ”politiskt korrekta” (PK) finansiär. Här kan man tala om samhällelig och/eller makt-alstrad åsiktskorruption.

Med hjälp av fruktsamma bidrag/mutor och skenfagra förvillelser kan monopolisterna lura en stor del av befolkningen på ett sätt som liknar demokratifientlighet. Samma politiker dementerar på det bestämdaste inte bara nyssnämnda agerande utan dessutom förekomsten av kulturasism och sin egen historiska förnekelsekunskap (= i efterhand ignorerad beröring med sådan genomförd  felpolitik, vilken inte kan omtolkas).

”Lyssna ses först som taktik… svika sen som störst politik.”

I ungefär samma takt som monopolismen stärker sitt maktinnehav ökar dess förnekelsekunskap.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”