Bluff – Förvärrad bluff – Politik

Saknas kritisk opposition blir makten allenarådande, och det är en strävan som inte gagnar folket… monopolism. Precis som i spelet Monopol är slutmålet att behärska allt.

Ovan rubricerade komparation anknyter till många makthavares förhållningssätt. Folket indoktrineras och kritiken tystas genom att staten lever i symbios med medierna, lärosätena, civilsamhället, kyrkan och kulturen. Saknas kritisk opposition blir makten allenarådande, och det är en strävan som inte gagnar folket… monopolism. Precis som i spelet Monopol är slutmålet att behärska allt.

”Ett landets dyrt öde… ett av staten styrt informationsflöde.”

Nyssnämnda symbios eller samverkan till ömsesidig nytta sker ganska obemärkt. Makthavare ser till att pålitliga intressen får skattefinansierade bidrag. Dessa kan i en inte obetydlig omfattning slussas ut via icke redovisningsskyldiga instanser (”skenmyndigheter”), så att insyn omöjliggörs. Bidragsmottagarna ”betalar tillbaka” genom att på olika sätt ge bifall åt makthavarnas politik. Detta måste kunna betraktas som en maktfrälst men demokratifientlig rikskorruption.

”Riksmediarapporteringen skyddar regeringen.”

Med stöd av de demokratifientliga makthavarna importerar Sverige sedan ett antal år tillbaka en osvensk och tillika demokratifientlig levnadslära. Här finner man att demokratifientligheten har utgjort en så stor gemensam faktor, att samarbete avtalsmässigt kunnat bli stadfäst. I nästan total tysthet har parterna förbundit sig att på olika sätt stödja varandra. Makthavarna har fått ännu mera makt, som de i vanlig ordning kan betala med skattefinansierade bidrag… ännu en symbios!

Den åsyftade importen har visat sig vara väldigt invasiv. Dess företrädare presenterar ideligen kategoriska krav, som skenbart omtolkas och förmildras av makthavarna. Därför har den svenska majoritetsbefolkningen ännu inte på allvar blivit varse det bluffmässiga skeendet. Den osvenska levnadsläran är en universell ideologi, och från andra håll i världen kan man fastställa dess strategi.

Ideologin ifråga är imperialistiskt spridningsbenägen. Den anser sig vara gudomligt ofelbar och därför stå över alla andra samhällssystem. Ändå är den ovälkommen på nästan alla nya platser. De svenska makthavarna tycks därvid såsom avtalspart utgöra ett undantag, trots att den omhuldade ideologin – även den – har monopolism som mål. Monopolismen tåler självfallet inte två aktörer!

 Av den anledningen kan man befara en kraftmätning. Med kännedom från andra håll i världen kommer den osvenska ideologin ej att ge efter. Den verkar beredd på konfrontation, och dess strategi är indelad i tre välkända moment. Dessa kan överbrygga varandra, och de utgörs av passiv kamp, defensiv kamp och offensiv kamp.

I den passiva kampen gäller det att vinna dels ekonomiska fördelar dels sympati, genom att bluffmässigt framställa sig som fredliga men kränkta offer. Detta agerande understöds av de svenska makthavarna och deras gelikar. På grund härav blir de kränkta offerna ofta skildrade som oskyldiga. Skulden läggs istället gärna på monopolismens motståndare.

”Skydd av naiv, blasé politik ge avskydd massiv problematik.”

I den defensiva kampen förekommer våldsinslag, då den osvenska ideologins vinster olagligt ska försvaras. Till sådana vinster kan räknas alla områden där den gudomliga levnadsläran härskar… i parallellsamhällen. Här kräver man respekten att få styra själv. Om exempelvis myndigheternas blåljuspersonal försöker ”inkräkta” på sådana platser, möts de emellanåt av stenkastning.

Att kritisera eller provocera en gudomligt felfri levnadslära tolkas av symbiosparterna som en kränkande respektlöshet. Reaktionens ofta visade gruppvåld (defensiv kamp) har vid ett antal tillfällen utmynnat i upplopp, kravaller, stenkastning och bilbränningar. Regeringsomdöme: ”Smågangstrar” orsakar ”stök”. Tämligen sällan har några av dessa dömts till kännbara straff. Deras aktiva motståndare har däremot ofta med ett insinuerande syfte antytts vara högerextremister eller rasister.

I Sverige har vi ännu inte sett någon offensiv kamp. Att det över huvud taget pågår en kraftmätning beror på den radikala ideologins fundamentala vägran att anamma den svenska livsstilens samhälle och kultur. Istället krävs en kontra-assimilation dvs. att vanesvenskarna (= Det sovande folket) skall anpassa sig efter den rabiata åsiktsimporten, vilken den heligt ofelbara livsläran står för.

”Osanningens första offer är yttrandefriheten.”

I den allt mer genomgripande samhällslögnen har makthavare i sin monopolistiska strävan underblåst den symbiotiska verksamheten. På så sätt har den dolda samverkansprocessen mellan makthavare och deras allt mer beroende bidragsmottagare blivit fördjupad. De senare får i den uppkomna win-win-situationen många miljoner i bidrag och de förra en nästan garanterad ”röstboskap”. Det hela liknar mest en demokratifientlig bluffverksamhet!

Varför reagerar så få ur den vanesvenska folkmajoriteten? Svar: Bluffverksamheten har gjort dem till godtrogna indoktrineringsoffer. Ett resultat av nyssnämnda verksamhet gäller yttrandefriheten. Om folket hela tiden från olika håll förmedlas makthavarnas och deras gelikars vinklade verklighetsbild, kommer snart denna bild att gälla för mer än den ovinklade verkligheten.

”Dogmatikens första offer är journalistiken.”

I vårt allt mer spända samhällsklimat bedriver de svenska makthavarna en politik, i vars verklighetsbild de förknippar sig med goda begrepp såsom ”medmänsklighet”, ”öppenhet”, ”jämställdhet” och ”alla människors lika värde”. Makthavarna vill naturligtvis att deras samhörighet med dessa positivt laddade ord ska bli verklighet hos folket. 

”Vår värdegrund idka osund ideologisk kontroll med svår enfald i behåll.”

Den enda rimliga förklaringen till makthavarnas bidrags-utnyttjande politik torde vara en monopolistiskt naiv hybris. Merparten politiker måste ha förblindats av sammankopplingen med de värdegrundsmässiga nyckelbegreppen ovan och ha kört in på en väg, som de sen inte har haft kraft att lämna. Detta är ingen utmaning utan sannolikt Sveriges största problem. Det finns dock inget problem, innan dess existens har erkänts.

Så snart den gudomliga levnadslärans stridbara anhängare känner sig starka nog och övergår till offensiv kamp med målet att införa sitt samhälle, kan man befara, att det utbryter våldsamheter. Därför måste våra makthavare snarast erkänna, att deras import av presumtiv svenskfientlighet har slagit helt fel ut. Sedan återstår ”bara”, att genom en adekvat returverksamhet minska den invasiva och svenskfientliga ideologins maktutövning i Sverige.

Möjligheten finns, att våra makthavares bluffpolitik kan bli betraktad som folkförräderi.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”