Rättsstatsprincipen

Den maktfördelning som ligger till grund för rättsstatsprincipen bygger på relationerna mellan de ”jämspelta” storheterna parlament, domstolar och regering. I Sverige har regeringen genom den socialdemokratiska samhällsapparaten tillskansat sig ett alldeles för stort maktinnehav. Mest uppenbart är centralismen samt avsaknaden av en författningsdomstol.

Rättsstatsprincipen är en grundtanke eller utgångspunkt som bestämmer förhållandet mellan den politiska överheten och de folkliga undersåtarna. Syftet är att skydda de folkliga undersåtarnas medborgerliga fri- och rättigheter från politiskt maktmissbruk. För att förhindra/försvåra en ökad politisk maktkoncentration måste det råda en sund balans mellan parlamentet, domstolarna och regeringen.

Nämnda balans ska finnas fastlagd i grundlagarna. Parlamentet, domstolarna och regeringen måste vara självständiga instanser, men de ska ändå vara beroende av varandra. De måste nämligen interagera för samhällets bästa med en optimal medborgerlig trygghet som högsta mål. Sådan interaktion kan handla om laghantering (ex. 1) eller tjänstetillsättningar (ex. 2)  till höga, opolitiska befattningar.

Exempel 1: Parlamentet stiftar lagar, som domstolarna tolkar och regeringen verkställer. Exempel 2 belyser den s.k. utnämningsmakten: Regeringen presenterar lämpliga kandidater, som någon för ändamålet lämplig domstol godkänner samt vitsordar och parlamentet utser.

Parlamentet

Parlamentet ska representera folkviljan i det politiska skeendet. Ledamöterna utses i allmänna och fria val med olika alternativ. Dessa ledamöter ska vara underställda sin arbetsgivare dvs. folket… absolut inte sitt parti! Likaså gäller detta i regionen respektive kommunen, där det också ska finnas beslutande församlingar. Alla politiska beslut skall tas på lägsta effektiva nivå, och det politiska ansvarstagandet måste framgå.

På alla nivåer ska folkomröstningar kunna ske. Ett resultat med över hälften av väljarunderlaget blir beslutande. Ett resultat med över hälften av de röstande blir rådgivande vid ett kommande politiskt beslut i åsyftade fråga. Andra resultat får betraktas som en opinionsspegling.

Parlamentet/riksdagen ska vara regeringens uppdragsgivare och godkänna dess budget samt besluta om inriktningen gällande såväl skattetryck som trygghetsfrågor i likhet med utrikesrelationer, gränsskydd, våldsmonopol, beredskapslager, självförsörjningsgrad, infrastruktur och decentralisering.

Domstolarna

Domstolarna ska utifrån regelverket skydda befolkningen från olagligheter. Det ska finnas brottmåls- och förvaltningsdomstolar i flera instanser samt en författningsdomstol. Denna sistnämnda inrättning ska värna grundlagarnas efterlevnad samt medborgarnas mänskliga friheter mot politiskt maktmissbruk.

För alla medborgare gäller likhet inför lagen. För alla icke-medborgare gäller också deras likhet inför lagen, men härvid inte med samma möjlighet till exempelvis överklagande som den möjlighet medborgare har. En laglydig icke-medborgare (som ex. vägrar låta sig assimileras) ska dessutom såsom ”icke önskvärd” alltid utan verkställighetshinder kunna utvisas till ett land som har undertecknat FN:s resolution mot omänsklig behandling.

För de fall lagrum saknas (ex. vid nya narkotiska/kemiska preparat) får regeringen efter samarbete med en specialdomstol utfärda interimsmässiga och tidsbestämda lagregler. Att skydda befolkningen har ju högsta prioritet.

Domare skall före sin pensionering vara oavsättliga med undantag för egen begäran eller uppdagad kriminalitet. Alla ämbetsmän/tjänstemän måste i sitt arbete vara partipolitiskt och religiöst neutrala.

Regeringen

Regeringen, som måste godkännas av parlamentet, skall styra landet med lagliga beslut samt framlägga nya lagförslag till författningsdomstolen. Domstolen ifråga måste avgöra förslagets laglighet och föreslå eventuella förändringar. Ändringsförslag återremitteras.

Ingen samhällsförändrande politik får vara så naivt omhuldad att den ska kunna införas eller tillåtas pågå utan att diskuteras eller omprövas. Särskilt måste alla negativa konsekvenser klargöras samt begränsas eller elimineras. Politiken skall i stort vara gynnsam för medborgarna och samhället. Pragmatism måste gå före idealism. Konfessionalism får vaken direkt eller indirekt utöva inflytande på politiken. Vidare får regeringen aldrig verka i en monopolistisk anda.

Avgörande för regeringens beslut måste som sagt alltid vara landets/medborgarnas bästa. Finanspolitiken, vilken utgör den ekonomiska grunden för medborgarnas trygghet och välfärd, är en av regeringens viktigaste uppgifter att besluta om. Vidare måste regeringen avgöra handhavandet beträffande inte endast trygghetsfrågor som gränsskydd, beredskapslager och självförsörjningsgrad utan även av välfärdsfrågor, främst vård skola och omsorg.

Den maktfördelning som ligger till grund för rättsstatsprincipen bygger på relationerna mellan de ”jämspelta” storheterna parlament, domstolar och regering. I Sverige har regeringen genom den socialdemokratiska samhällsapparaten tillskansat sig ett alldeles för stort maktinnehav. Mest uppenbart är centralismen samt avsaknaden av en författningsdomstol.

Tillämpas rättsstatsprincipen i Sverige?

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”