Kulturtrygghet – vad är det?

Människan betraktas som ett flockdjur, och gemenskapen inom gruppen utvecklar ett beteende, en självbevarelsedrift och en skaparkraft, som tillsammans kan benämnas kultur.

Ett av människans mest grundläggande mentala behov är trygghet, vilken individen alltid har sökt genom tillhörigheten i ett naturligt kollektiv. Människan betraktas som ett flockdjur, och gemenskapen inom gruppen utvecklar ett beteende, en självbevarelsedrift och en skaparkraft, som tillsammans kan benämnas kultur. Igenkänning, tillhörighet och acceptans ger kulturtrygghet.

”Vad identiteten är för individen, är kulturen för folket.”

Kyrkofadern och filosofen Aurelius Augustinus (354-430) förkunnade: ” – Ju närmare någon står oss, desto större är vårt ansvar för dennes väl, och därför gör vi rätt i att prioritera denne nästas behov framför främlingars.” Hans syn på det mänskliga behovet att först och främst värna den egna gruppens individer (alltså kulturtrygghetens princip) är fundamental.

Denna instinktiva självbevarelseåtgärd för att skapa trygghet i gemenskapen bekämpas ofattbart nog av vänsterkrafterna i samhället såsom strukturell rasism. På goda grunder kan man misstänka, att det är någon av socialismens människofientliga likavärdesprinciper som gör sig gällande ihop med en nyordsetablering precis likt Orwells i romanen 1984. Med den inställningen får vi uppleva, att i godhetens korrekta agenda prioriteras främlingar mer än vår egen nästa.

  • Historia präglas av de tolkningar som vi har valt att tro på.
  • Religion präglas av de heligheter som vi har valt att tro på.
  • Politik präglas av de åtgärder som vi har valt att tro på.
  • Vetenskap präglas av de lärospån som vi har valt att tro på.
  • Kulturtrygghet präglas av de yttringar som vi har valt att tro på.

För att behålla kulturtryggheten i ett mångkulturellt samhälle, så måste segregation och parallellitet få förekomma… det ligger i sakens natur! Men för säkerhets skull måste mångkulturalismen lyda under ett enda allomfattande och heltäckande regelsystem med tydliga konsekvenser. Vidare får ingen etnicitet bli överordnad. Det om något är ju rasismens startpunkt!

När man hos oss betraktar alla eller nästan alla invandrare som nysvenskar (i motsats till vanesvenskar), så har man stulit deras etnicitet (rasism?)… och en del av deras kulturtrygghet. För att i mesta möjliga mån bibehålla sin kulturtrygghet klumpar invandrarna ihop sig i s.k. utanförskapsområden. Jag har aldrig hört, att svenskar som har flyttat utomlands plötsligt har blivit nydanskar, nytyskar, nygreker, nykineser eller något liknande.

Kan det vara den horribelt felaktiga doktrinen ”Alla människors lika värde”, (vilken bara existerar i Sverige!) som har fått vara bestämmande, då det gäller begreppet nysvenskar? Så gott som alla människor vill ju behålla sin kulturtrygghet oavsett var de bor. Detta gäller också barnen. På senare tid har deras situation i den ”svenska” mångkulturens grundskola uppmärksammats. Ju mer brist på kulturtrygghet desto större problem.

Det finns numera en påtaglig skillnad avseende trygghet och prestationer mellan skolor med en stor majoritet vanesvenska respektive nysvenska elever. Det naturliga utfallet strävar efter ”elevlika” skolor för att maximera kulturtryggheten. Så var det när jag besökte den svenska skolan i Nairobi, där det inte fanns någon afrikansk elev. Skolan, som var omgärdad av en cirka fyra meter hög mur, betonade vikten av trygghet. Självklart skulle de svenska eleverna inte gå i någon kenyansk skola.

De till följd av migrationen uppkomna skolutmaningarna här i landet vill regeringen lösa med en fortsatt tvärt-om-politik. Med suspekta ledord som likvärdighet och rättvisa avser regeringen att medelst skjutsning omfördela eleverna, så att resultatet blir en minskad kulturtrygghet. En minskad kulturtrygghet torde för många elever endast i undantagsfall leda till bättre skolresultat.

Grundlagen värnar om kulturtryggheten. ”Lag eller annan föreskrift får inte innebära att någon missgynnas, därför att han eller hon tillhör en minoritet med hänsyn till etniskt ursprung…” (Regeringsformen 2 kap. 12 §). Det s.k. mångkulturbeslutet (prop. 1975:26) stipulerar att varje invandrad person själv ska avgöra, i vilken mån han eller hon vill uppgå i den svenska gemenskapen. År 1975 präglades invandringen av kristen, europeisk arbetskraft.

Att mångkulturbeslutet även ska omfatta senare tiders asylinvandring ter sig varken ligga i linje med beslutets förutsättning eller FN:s flyktingkonvention (= Genèvekonventionen). ”Det åligger flyktingen eller den asylsökande särskilt att följa värdlandets lagar och förordningar i syfte att upprätthålla ordningen” (2 kap. artikel 1). Assimilation betonas i artikel 34: ”Värdlandet åläggs att allokera nödvändiga resurser för assimilation och naturalisering för att migrantgruppen så snabbt som möjligt skall kunna bli en del av värdlandets kultur och arbetsmarknad”.

I Sverige talas det endast om integration (frivillig anpassning) enligt mångkulturbeslutet och inte alls om assimilation (tvångsmässig anpassning) enligt Genèvekonventionen. Dessa båda begrepp måste naturligtvis balanseras, så att en optimal kulturtrygghet uppnås för alla. Assimilationen måste gälla språk, lagar och bestämmelser, vilka sedan styr integrationens legala kulturyttringar. Den svenska politiken på detta område måste således ses som ytterst förvirrande.

Invandring med införande av en inkompatibel kulturtrygghet måste betraktas som ett utslag av politisk inkompetens och/eller ideologisk lömskhet.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”