Många skulle nog kunna nicka igenkännande och mena, att situationen i det svenska samhället överensstämmer mycket väl med den direkt efterföljande beskrivningen.

I dagens Sverige gäller: allmänna och fria val, åsiktsfrihet råder formellt, men politiken och massmedia domineras av ett etablissemang, som anser att bara vissa meningsyttringar skall släppas fram. Konsekvensen blir att medborgarna lever i en föreställning, att de förmedlas en objektiv och allsidig bild av verkligheten. Åsiktsförtrycket är väl dolt, den fria debatten stryps.

Många instämmer förmodligen med den just tillkännagivna beskrivningen. Den är skrämmande nog formulerad redan 1965 av Vilhelm Moberg, då han träffsäkert formulerade, att I en demokratur råder allmänna och fria val, åsiktsfrihet…  

Jag skulle vilja påstå, att med Vilhelm Mobergs definition är Sverige ingen demokrati utan en demokratur.

TEST:  Kontrollera gärna vad händer, så snart någon officiell person ur makteliten inte accepterar det demokratiska samförståndets förutsättning om ”Alla demokratiska åsikters lika värde”. Sakfrågan brukar då oförmodat lämnas och istället tillgrips en indignerad och känslosam upprördhet. Detta är en väl beprövad härskarteknik.

I det  politiska maktspelet måste det finnas klarläggande gränsvärden för åsiktsfrihet och förtal.

Då man istället för ett generaliserande omdöme uttrycker sin personliga mening, och dessutom med en osminkad tydlighet anger ”enligt mig” eller något synonymt, så inryms uttalandet inom vår grundlagsskyddade åsiktsfrihet. Sådana motparter, som i självgod visshet ändå måste ta chansen att försöka misskreditera åsiktsinnehavaren genom att fördöma den avskyvärda åsikten, angriper då egentligen yttrandefriheten och inte sakfrågans berättigande… dåligt beteende!

Juridiskt sett så är sanningshalten i ett förtal inte alls det primära, utan främst värderas huruvida den påstådda utsagan är försvarlig, samt hur integriteten har kommit till uttryck. Det innebär att varje insinuant beskyllning med en vilseledande formulering, vilken uppfattas som smutskastning, kan få förekomma. Detta utnyttjas mer eller mindre frekvent av i första hand globalistiska företrädare.

Den amerikanske professorn Fred Siegel uttryckte följande karakteristik om politiker, som nu är marinerade i vänsterpolitik och globalism: De besitter en oförmåga att tala sanning om det uppenbara… och denna duperande sanningsfientlighet torde tjäna den ”korrekta” politikens syfte att uppnå en total maktkonsolidering.

Första veckan i mars 2021 inträffade i Vetlanda ett illdåd, vars efterspel kan exemplifiera det ovan anförda. Enligt trovärdiga källor knivhögg en afghansk man flera för honom okända personer, medan han ljudligt uttalade det islamiska Allahu Akbar.

Statsministern försäkrade: ”Det här dådet har inte med migration att göra!” (=  oförmåga att tala sanning om det uppenbara)

Vice statsministern förkunnade: ”Det är avskyvärt att försöka vinna politiska poäng på en tragisk händelse!” (= oförmåga att acceptera gällande yttrandefrihet, om denna missgynnar den egna politiken)

”Värdegrundens ofattbara vision verkar allomfattande i sosseriets religion.”

För att de svenska socialdemokraterna ska kunna genomföra sin policy, kollektivets likformiga värdegrundsvälfärd, har de i hela samhället gradvis infört sosseriets bidragskommersiella mutsystem. En förutsättning för detta är, att det opartiska tjänstemannaansvaret blev avskaffat, vilket skedde redan på 1970-talet. Därefter har styrdokumenten för samhällets förvaltningar kunnat politiseras med hjälp av värdegrunden, så att byråkratin nu har blivit en del av sosseriet.

I ett tidigt skede såg sosseriet också till att skapa splittring inom familjer och mellan generationer. Genom att gömma sina söndringsambitioner bakom propagandafloskler om likvärdighet och solidaritet, kunde politiken på ett genomgripande sätt muta sig till makten över den lilla människans liv. Vi fick då en överdimensionerad offentlig sektor med en så subventionerad service, att de allra flesta inte hade något annat val… än att göra sig beroende av samhällets politiska erbjudanden (t.ex. barnomsorgens maxtaxa).

Sosseriets försvarsmekanismer utövas med hjälp av olika härskartekniker. Att kunna bestämma hur ofta och hur mycket en händelse ska ”synas” i media är en sådan teknik. Därför har dådet i Vetlanda blivit bortsållat. Likaså har ingen partivän till statsministern behövt förklara, vad denne menade med ”Det här dådet har inte med migration att göra!” Krav på den typen av förklaringar krävs inte sällan av sosseriets motståndare.

Att som regel låta sosseriföreträdare få de minst kontroversiella frågorna, bli tilldelad mest debattid och/eller få sista ordet… hör kanske till de vanligaste knepen. En annan spetsfundig metod är att låta en partivän uttala sig, men inte i egenskap av partivän utan såsom ”opartisk” professor e.d. Samma person kan man också låta referera till… liksom till bidrags-mutade intresseorganisationer.

”När nyhetsinformation ersätts med reportage, blir det aktuellt med rapport om blamage.”

Sosseriet har bytt nationell klasskamp mot globalistisk raskamp, i vilken rasism ska tolkas som företeelsen, där (alltid: vit) makt + fördomar har drabbat/rasifierat alla utsatta. När denna rasism sedan enligt sosseriets metod ska bekämpas med antirasism (där vita människor ska be om ursäkt för sin ”rasfördel”), så skapas en etnisk åtskillnadspolitik, som liknar nazism fast med omvända ingångsvärden.

Sosseriets senaste maktinstrument har blivit covid-19. En särskild lag har beslutats och den ger regeringen extraordinära befogenheter. Både i Sverige och utomlands har det förekommit protester mot coronabegränsningarna, eftersom en del åtgärder upplevs inskränka den personliga friheten i alltför hög omfattning.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”