”Lika barn leka bäst”

Ett samhälles kvalitativa beskaffenhet kan utläsas av dess mänskliga harmoni. Denna levandegörs genom funktionen av de båda samverkande faktorerna: kulturgemenskap och konsumtionsförmåga eller levnadsstandard.

Det var den tidigare allomfattande kulturgemenskapen, som gjorde det svenska samhället nästan helt homogent. Folks allmänna uppfattning var i stort sett allas egendom. Det hade den blivit på grund av vuxenvärldens ansvarsfulla fostran och förståelsen för pliktsamhällets ålagda krav.

Det var den tidigare gravt ojämlika konsumtionsförmågan, vilken efter rösträttsreformerna framstod som den största orättvisan i samhället. Att komma tillrätta med denna orättvisa blev den viktigaste politiska frågan i ”klassamhället” (samhälle splittrat i ”rika och fattiga”).

I bekämpandet av klassamhällets sociala spänningar lyckades Socialdemokraterna (SAP) nog förhållandevis bäst i hela världen. Genom en klok skattepolitik och ett förståndigt hushållande med finanserna fick vi ett folkhem och sen också ett välfärdssamhälle (samhälle med optimal trygghet). Nämnda omvandling  hade dock aldrig haft en chans att lyckats utan den allomfattande kulturgemenskapen, där ”alla drog åt samma håll”.

Det var i denna anda som riksdagen enhälligt beslutade att anta prop. 1975:26, och så fick vi det s.k. mångkulturbeslutet. Detta innebar i grova drag bl.a. att alla invandrargrupper själv skulle få bestämma, i vilken grad de ville uppgå i det svenska majoritetssamhället. Tankarna beträffande propositionen ifråga gällde då framförallt de talrika invandrarna från Finland.

Vid den här tiden hade SAP verkligen lyckats förvärva folkets sympati och förtroende. Detta fick nästa generation inom SAP ärva. Dock kunde den noggranne iakttagaren nu förmärka ett ökande mått av hybris i samhällssocialiseringens spår. Efter ytterligare någon generation kunde samma typ av iakttagare notera nästa klassiska utvecklingsfas, nämligen fördärva.

”Förvärva → Ärva → Fördärva”

Genom de senaste decenniernas asylinvandring har vi fått ett etnosamhälle (samhälle med många folkslag), varigenom den nationellt folkenande och så viktiga allomfattande kulturgemenskapen har gått förlorad. Därför pratar vi nu om parallellsamhällen, utanförskapsområden och klan-diasporer. Ansvariga politiker har t.o.m. ringaktat och hånat den svenska kulturgemenskapen. Hur ska invandrare då låta/vilja integrera sig till denna?

Många upplevde nu, att SAP började gå från att vara ett arbetarparti till att bli ett invandrarparti. Migrationsvolymen  har med tiden gjort SAP allt mer beroende av sin nysvenska ”röstboskap”. Bland de vanesvenska väljarna minskade förtroendet för SAP i snabb takt.

Genom naivitet angående invandrarvolymens många muslimer har SAP skapat flera samhällsproblem. Mångas allvarliga fundering kan formuleras: Varför upplevs muslimernas anpassning till det offentliga, svenska samhället vara så mycket sämre än andra invandrargruppers? Svaret finns i koranen, (nedan med hänvisningar till översättning av Zetterstéen), vilken enligt de rättrogna lär vara guds evigt heliga ord ner till minsta prick, och därför aldrig någonsin kan/får ifrågasättas eller förändras.

Alla otrogna – varmed menas varenda icke-muslim – är de sämsta av varelser (98:6). Muslimerna är däremot det bästa folk, som frambragts bland människorna (3:106). Därför skall muslimen aldrig skaffa sig vänner utanför sin egen krets, då dessa är fördärvliga (3:114). Vidare får muslimer ej ha det svenska våldsmonopolet som beskyddare i stället för de egna (3:27). Islam framstår som så kategoriskt självförhärligande, att för dess trogna följare gör koranens gudomliga helighet det omöjligt att underordna sig det svenska samhällslivet. Detta blir faktiskt svaret på funderingen ovan.

I koranen ges människor så olika värdighet, att de rättrogna muslimerna på många ställen (bl.a. i nionde suran) uppmanas att döda alla fördärvligt mindervärdiga. Om det här tiger svenska makthavare, men som en allt tydligare protest mot koranens inhumana kategorisering av olika människogrupper används mer och mer den islamfientliga regnbågsflaggan. Denna har ju t.o.m. försvaret oväntat nog anammat.

”Ifall islam vore fredens religion, skola tron skola jihadister till fredligaste aktivister.”

Eftersom en stor andel av de hitkomna migranterna är så lågutbildade, att de inte är anställningsbara och då inte kan leva här utan försörjningsstöd, har vi fått ett kombinerat etno- och klassamhälle – ett mångkultursamhälle. Detta återspeglar inte folkviljan. Ekonomiskt och kulturellt oansvariga politiker talar varken om kostnaderna eller den främmande moral-invasionen, utan de skyller istället på medmänsklighet… men det bluff-argumentet har faktiskt aldrig blivit legitimerat av folket!

Detta nya mångkultursamhälle är skapat av våra egna beslutsfattare. SAP har i allra högsta grad medverkat till detta och fått vidkännas ett stort förtroendetapp som resultat. De allvarliga problem, vilka är en följd av mångkultursamhället, har ansvariga politiker valt att i det längsta förtiga eller förminska samt att även baktala kritikerna. Så här kan meningsutbytet sammanfattas:

”Ju drömskare förflugen politik, desto lömskare förljugen polemik!”

För att försöka lösa problemen (nyordet: utmaningarna) i det nu polariserade och segregerade samhället tillgriper SAP  nästan samma ekonomiutjämningsmetod, med vilken man lyckades avskaffa klassamhället. Denna bidragspolitik framstår dock som fullständigt meningslös så länge etnosamhället tillåts fortleva. Därför måste det s.k. mångkulturbeslutet upphävas och ersättas med nödvändiga assimilationskrav… och det brådskar!

”I folkets nöd ses sosseriets levebröd.”

Att eftersträva en allomfattande kulturgemenskap i samhället, vari det medmänskliga förtroendet i alla närområden skall ingå, borde nu bli inrikespolitikens viktigaste uppgift. Så länge ”lokal-samhälles-tilliten” inte underordnas en för landet allomfattande kulturgemenskap, kommer utanförskapsområdena att förbli utanför. Samma sak visar också den moderna forskningen (Tillitsbarometern, prof. Lars Trädgårdh): Ju mer mångfald – desto mindre tillit.

När ska ansvariga politiker våga fastställa, att i det svenska samhället måste det vara våra beslutade regler och allmängiltiga normer, som ska gälla? Och dessa betingelser har alla, som vistas i landet att rätta sig efter… även muslimer. Det betyder, att riksdagen som sagt måste avskaffa mångkulturbeslutet, vidare besluta att börja assimilera och bekämpa illegala eller normbrytande beteenden.

Förmodligen kan en differentiering av de skattefinansierade bidragen därvidlag fungera som ett verksamt medel. För att bidragssystemet ska fungera utan fusk måste folkbokföringen säkras med hjälp av entydiga identitetshandlingar. Det kan ske, genom att en kombination av byråkratiska och biometriska faktorer görs till förutsättning för giltiga identitetshandlingar och därmed också för bidragsutbetalningar.

Den mänskliga harmonin i Sverige måste förbättras. Ska SAP kunna återvinna folkets förtroende, är nödvändigheten, att den nuvarande politiken läggas om, så att den gagnar välfärdens skattebetalare bättre. Därtill måste väljarna uppleva, att SAP:s företrädare blir ärligare och sakligare samt avhåller sig från brun-sminkning av politiska motståndare, så snart deras egen politik saknar tillräckligt bra sakargument.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna,ger dej kalla handen till plågorna.”