Mars 2024

Poesi är vägen till maktens härlighet, innan prosa bli sägen i maktens ärlighet.

”Minnas och glömma forma finnas och drömma.”

– Texten utgörs av diverse brottstycken: hört och hänt. Allt är med ett visst tillbakablickande hämtat från den offentliga arenan eller Internet… Framförallt framförs allt osentimentalt förtalt.

ÄMNE 1 – Två politiska konstellationer

Två ideologiska huvudströmningar dominerar nu utvecklingen i stora delar av den demokratiska västvärlden inklusive Sverige. Det analoga skeendet varierar naturligtvis från land till land. För att lättare kunna hantera eller förstå de politiska ståndpunkterna koncentreras dessa till riksdagspartierna i vårt land.
Hos oss har vi dels oppositionen eller vänsterlinjen dels regeringsunderlaget eller högerlinjen.

De ovannämnda båda linjerna stämmer naturligtvis inte helt och hållet med respektive partiprogram, utan varje parti har valt den linje, där man känner sig mest hemma. Här nedan följer ett antal typiska ståndpunkter för varje linje.

När man efter sin övertygelse röstar på ett riksdagsparti, väljer man indirekt också ett av linjealternativen. Det blir såldes dessa båda linjer, som den svenska valmanskåren har att förhålla sig till, när det blir val. De olika partiernas linjetillhörighet är ju fast etablerad. Detta måste varje väljare tänka på.

Linjeformeringen ovan innebär, att respektive riksdagsparti har tvingats till viss anpassning, särskilt beträffande högerlinjens partier, som ju ska utforma regeringspolitiken. Oppositionspartierna agerar däremot så självständigt, att vänsterlinjen framstår som helt splittrad i en del frågor… inte minst vad
gäller skattepolitiken.

De riksdagspartier, vilka motvilligt har låtit ändra sin plakatpolitik, gör detta av tvång, för att partipolitikens önskemål har visat sig vara ovälkomna i förhållande till folkopinionens viljeyttringar. Ju motvilligare förändring av ett ömmande men icke tvingande önskemål… desto skenheligare argument i en förhärdad strävan efter önskemålets absoluta giltighet.

Vilket eller vilka partier har haft en så korrekt förståelse för den egna politikens bärighet, att andra partier mer eller mindre motvilligt har tagit efter, eftersom denna politik bäst har motsvarat folk-opinionens viljeyttringar? Efterapande partier kan nu t.o.m. ha anammat en politik, vilken de för några år sedan anklagade för att vara rasistisk. Omprövningen gäller främst migrations-, försvars- och kriminalpolitiken.

ÄMNE 2 – Värderingar

Värderingar grundas framförallt på: Upplevelser, Lärdomar och Fördomar. Värderingarna utgör i sin tur fundamentet för graden av tolerans eller intolerans. Här spelar politikens åsikter en viktig roll. I en undersökning framkom nämligen, att som det mest påtagliga intoleransproblemet framstod avvikande åsikter. Vidare att ägare till avvikande åsikter utmålades som illasinnade eller ovetande.

Intoleransen visade, att 20 % ville dra in yttrandefriheten för sina antagonister… 33 % ville inskränka motpartens demonstrations- och organisationsfrihet… 67 % tyckte, att den ogillade gruppen inte skulle få
styra landet… nästan 50 % tyckte, att motståndarna inte skulle få arbeta inom vård och omsorg. (GP: Svenskens tolerans gör halt inför åsikter.)

Konsensuskulturen – där alla till sist anammar åsikten med störst genomslag – minskar nödvändigheten att skilja ett eget ogillande från respekten för motståndarnas rättigheter, vilket skapar intolerans. Denna visar sig tydligast hos kvinnor, lågutbildade samt socialdemokrater och sverigedemokrater. Förekomsten av självcensur – man undviker att uttrycka obekväma politiska åsikter – var mer än 50 % vanligare bland högerlinjens sympatisörer.

Dessutom kunde man rangordna vilka faktorers betydelse, som avgjorde ställningstagandet i politiska val. Det visade sig då, att många numera har röstat efter främst värderingar, sedan identitet och sist förnuft. Är detta riktigt klokt? Förklaringen kan vara tron på feminismens relativiserande ”rättvisetanke”, att alla jämförelseobjekt ska anses vara likvärdiga (fastän det ju inte är så i realiteten).

Till följd av relativiseringen omvärderas etablerade sanningar. Merit-baserad rangordning görs irrelevant. I politiskt styrda verksamheter blir då ”rättvisa” och lojalitet viktigare än kompetens. Detta naiva synsätt minskar förståelsen men ökar inställsamheten. Därvid sjunker sanningens värde och beslutens kvalitet. Dessa makt-ivrare driver sin ”energiska kamp för okunnighetens och dumhetens bevarande.” (Vilhelm Moberg) Det lär ju vara lättare att styra snälla och trögtänkta.

Ett stort steg i fördumningsarbetet utgjorde omvandlingen av folkskola + realskola till grundskola. I den processen fick pedagogiken ge vika för politiken, vilket omröstningen inom lärarkåren visade… ungefär 83 % var emot grundskoleidén. Nu ”flyr” många elever från den kommunala grundskolan.

Den särklassigt största dumheten i relativiseringens anda torde vara förnekandet av två biologiska kön (han-kön med Y-kromosom, som hon-kön saknar). Istället ska en mängd sociala konstruktioner avgöra könet, vars antal därför inte kan bestämmas.

Mer än någonsin gäller:

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”