Varje nation (folkgrupp eller stat) har sin nationalitet och sitt traditionella kulturområde. För Sverige gäller i första hand svenskhet, men som hemmahörande nationer (folkgrupper) i landet räknas även erkända minoriteter samt (av staten ännu icke erkända) skåneländare och gutar. De båda senare har trots statligt motstånd fått ett visst internationellt erkännande. Att i Sverige försöka
”Det svenska folket” tillkom som ett medvetet vilseledande begrepp, därför att ett svenskt folk har aldrig existerat. Detta falska påhitt etablerades under 1800-talets nationalromantik. Då var den moderna innetrenden att göra Sverige till en homogeniserad nationalstat. Lokala och regionala särarter skulle helst försvinna för att istället uppgå i en riksgemensam monokultur. Denna nationella enhetssträvan krävde
Skolsegregation bidrar till att undervisningens effektivitet sjunker och att resultaten därmed försämras. En förändring måste ske. Många kräver mer resurser, trots att sådana inte är den direkta bristen, åtminstone inte generellt sett. Först och främst måste man förtydliga ansvarsfördelningen i skolsystemet. Sedan måste varje part leva upp till ansvarstagandet. Det är just här det brister som mest. Lite förenklat
”Svensk” är en nationalitetsbeteckning med koppling till Sverige och/eller svenskhet. Denna folkliga identitet har länge präglats av: 1) svenska som förstaspråk, 2) svensk värdegrundsfostran och 3) kärlek till den svenska naturen. Numera kan också en person med bosättning eller medborgarskap i Sverige kallas svensk, även om svenskhet helt saknas. Under senare år kan man konstatera
Dagens icke-fungerande integration till följd av en gränslös migration åstadkommer troligen ett så fundamentalt politikerförakt, att vår demokrati lider skada. I den aktuella debatten talas oftast om integration (frivillig omnationalisering/anpassning). Det är ju en förutsättning för ett mångkulturellt samhälle, men är det egentligen detta som fullt ut bör eftersträvas? ”Lika barn leka bäst!” förklarar en
Dagligen matar politiken och massmedierna oss med ”snyftreportage” eller en massa positiva aspekter till följd av migrations- och integrationspolitiken (= invandringspolitiken). Mera sällan skildras denna samhällspåverkan utifrån en sund skepsis. Ett sådant ifrågasättande lyfts därför kortfattat fram i de efterföljande textavsnitten. Där skulle alla ståndpunkter kunna vara hämtade från en akademiskt fiktiv undersökning Pretentiösa Invandringens Svenska Anpassning (PISA). På