Till Sverige kommer många utomeuropeiska människor. Så gott som alla har lämnat en maktfullkomlig statsbildning med ett dysfunktionellt samhälle präglat av lågt socialt kapital och dystra framtidsutsikter. Av de hitkomna är ungefär 11 % flyktingar per definition. Resten (89 %) utgörs av skyddsbehövande och lycksökare… ändå har etablissemanget valt att felaktigt kalla alla för ”flyktingar”.
Våra folkvalda makthavare vill gärna framhålla Sverige såsom världens kanske mest jämställda, fria, okorrupta, högtstående och ansvarskännade land. Alltför många medborgare i såväl Sverige som utlandet har tyvärr fallit offer för nyssnämnda skryt. Denna egenberömmande inställning tycks även ge sådana självgoda svenskar rätten att kritisera företeelser i utlandet. Att klandra ett grannland, där det görs
I Sverige har vi under de senaste generationerna haft en tydlig urbanisering. Tendensen har blivit, att kvar på landsbygden ses företrädesvis fler äldre än yngre och fler män än kvinnor. Detta har skapat en samhällelig obalans. Att makthavarnas asylpolitik sedan har förvärrat denna obalans är uppenbart. ”Samhällets bästa gynnar dom flesta.” Runt om i landsbygdens
På 1960-talet låg Sverige och Schweiz i topp bland världens länder, om man med den tidens mått gjorde en sammanvägning av trygghet, utbildning och levnadsstandard. Skattetrycket i Sverige var världens högsta, men samtidigt var ”återbäringen” till Medelsvensson mycket tillfredsställande. Att vi utifrån detta inte har kunnat behålla vår ledande position kan enkelt sägas ha berott
Sveriges nationella vägval, alltså rikspolitiken, ska i samklang med riksdagens utlåtanden hanteras av regeringen och dess myndigheter. Det är således främst regeringen som bestämmer hur rikspolitiken ska utformas. Denna kan sedan hösten 2015 sägas vara i kaos/kris beträffande de asylsökandes antal. Man måste samtidigt konstatera, att motsvarande kaos/kris inte finns i våra grannländer utan är
Sverige kom under slutet av 2015 att drabbas av akut migrantkaos/flyktingkris. Orsaken var att antalet asylsökande vida översteg landets resurser. Extremt dåliga mottagningsförhållanden uppstod. Precis sådant som svenska företrädare tidigare hade klandrat länder vid EU:s yttre gräns för t.ex. Malta, Italien, Grekland. Det uppblossade migrationsproblemet kommer i nästa fas med största sannolikhet att skapa ökade
Det känns fel, att landets officiella integrationspolitik stipulerar att med tvång integrera (då blir det väl ”assimilera”?) även etniska svenskar till ett enligt den politiska majoriteten förutbestämt och mångkulturellt samhälle. Nämnda ”fel” är det nog inte särskilt många som vet om. (Mer om detta senare i texten.) Intill nyligen kände jag inte till existensen, än
I Sverige har flertalet politiker hävdat: – I vårt mångkulturella samhälle får vi aldrig skapa ett vi och dom! Men det mångkulturella samhället kännetecknas väl just av många vi och många dom. Då bör ju istället dessa olikheter gynnas, fast inom ramen för en överordnad och gemensam samhällsmoral grundad på konstitutionen, regelverket och det svenska
I dagens påstått mångkulturella samhälle talas det konstigt nog allra helst bara om ”svenskar”, ifall det gäller människor som kan förknippas med Sverige. Det betyder att invandrarens etnicitet skyfflas undan, så att vederbörande bara omnämns såsom ”svensk”. Till detta kan det finnas flera orsaker. Ett skäl kan vara trångsynthet… nämligen att frånta invandraren dennes etniska
Den 4 december 2015 enades regeringspartierna om en lagrådsremiss (som delvis togs tillbaka). Dess syfte var kort och gott att ge regeringen en snabb möjlighet att kraftigt kunna minska inflödet av asyksökande till Sverige. Motiveringen sades vara att garantera ”samhällets säkerhet, dess funktionalitet och överlevnad”. Tydligare än så kan man knappast underkänna den egna och