En sund demokrati präglas av hederliga politikers ärliga vilja att uppnå en konstruktiv dialog med demokratins alla parter.

Kanske har demokratin blivit politikens viktigaste fråga i Sverige, utan att folk i allmänhet riktigt har insett detta.

Fungerande demokrati kan definieras som folkviljans konsekvens för samhällsutvecklingen. Ideala förutsättningar är:

1) Fullödig och korrekt samhällsinformation (Utebliven eller skönmålad information skadar underlaget för folkviljans åsiktsbedömning.)

2) Allmänna och fria val med flera alternativ (Yttrandefrihet utan paria-stämpling är ett villkor för en likvärdig åsiktsbedömning.)

3)  Ett lagstiftande parlament, vars ledamöter fördelas proportionellt mot valresultatet (Bortsett från en acceptabel inträdesspärr måste valsystemets mandatfördelning spegla folkviljans utfall.)

4) En styrande regering med mandat och befogenheter från parlamentet och författningen.

5)  En grundlagsskyddad författning som avgör, hur såväl parlamentet som regeringen skall utformas och fungera.

6)  En från politiken fristående författningsdomstol, som kontrollerar, att parlamentet och regeringen följer författningen.

Demokratins klassiska konstruktion innehåller tre ”byggstenar”, som vid sin bemanning ska vara beroende av varandra, men som sedan måste kunna få agera konstitutionellt självständigt:

1. Den lagstiftande makten, dvs. riksdagen eller motsvarande
2. Den styrande makten, dvs. regeringen eller motsvarande
3. Den dömande makten, dvs. författningsdomstol eller motsvarande (dock inte något av riksdagens utskott som hos oss: konstitutionsutskottet)

Demokratin i Sverige är undermålig, eftersom den tredje byggstenen saknas. Delikatessjäv och olika beroendekrav präglar ju på många sätt det osjälvständiga konstitutionsutskottet (KU), där partivänner och partimotståndare amatörmässigt ska ”döma” varandra.

En annan blotta i demokratin utgör den s.k. utnämningsmakten. Därvidlag kan regeringen till höga befattningar i samhället bortse från kompetens och hellre utse/tillsätta ämbetsmän med rätt partifärg. För att säkra myndigheters oberoende får cheferna eller de högsta ledamöterna absolut inte stå i någon tacksamhetsskuld till den instans de är satta att kontrollera eller opartiskt betjäna.

En ytterligare blotta i demokratin utgörs av faktumet, att man kan tvångsanslutas till ett politiskt parti utan att ha bett om det. Naturligtvis ska allas medlemskap i en organisation vara personligt och frivilligt. Om sedan organisationen ses förbunden med ett politiskt parti, kan den betraktas som en del av partiet ifråga och organisationens medlemmar såsom tvångsanslutna till åsyftade parti. Förfarandet bryter mot demokratisk anständighet och innebär ”negativ marknadsföring”.

Att trygga tryggheten kan ses som den demokratiska politikens absolut mest betydelsefulla uppgift. Tryggheten kommer av välfärden, som i sin tur beror på optimerade skatteinkomster, vars önskade fördelning utgörs av en demokratisk viljeyttring. Skulle välfärden och därmed tryggheten minska i stället för öka torde demokratin inte fungera i enlighet med folkflertalets vilja.

Att välfärden har påverkats av minskade skatteinkomster visar Human Development Index (HDI), som mäter välfärdsfaktorer såsom medellivslängd, läskunnighet, utbildning och levnadsstandard. Här har Sveriges topplacering från 2006 hela tiden sjunkit till en sextondeplats tio år senare.

2006 – nr 1
2007 – nr 7
2011 – nr 10
2015 – nr 14
2016 – nr 16

Då det gäller åtgärder med substans avviker Sverige pregnant i förhållande till andra jämförbara länder inom allt fler politikområden.

Detta visar, att demokratin inte fungerar som den ska. Ingen vettig svensk har väl önskat en otryggare framtid med sämre välfärd. Orsaken till minskade skatteinkomster beror på en allt för stor invandring från ”tredje världen”. Detta kan ingen förneka!

Omständigheterna kring invandringen har därför blivit ifrågasatta. Det årliga värdet av alla producerade varor och tjänster, bruttonationalprodukten (BNP), har ökat på grund av fler invånare. Men BNP/capita har sjunkit med 7 % per år efter 2007. Detta innebär att invandringen inte bär sina egna kostnader, därför att arbetslösheten bland asylinvandrare är för stor.

För oss alla medför detta, att vi måste välja antingen välfärd eller asylinvandring!

Beträffande befolkningstillväxten i Sverige borde gälla: ökningen av antalet individer med utländsk bakgrund (= invandringen + barn till två invandrade föräldrar) får på årsbasis inte överstiga ökningen av antalet etniska svenskar. Med en sådan naturlig regulator hade invandringens volym förmodligen aldrig blivit för stor. Därtill måste ”mångkulturbeslutet” upphävas (prop. 1975:26), då detta motverkar anpassning till det svenska samhället.

—En sund demokrati präglas av hederliga politikers ärliga vilja att uppnå en konstruktiv dialog med demokratins alla parter.

—Folks bästa fråga till politiker: ”Vilken är den klokaste invändningen i sak mot ditt argument?”

—Saboteras åsikter, syns strömningens krusningar sämre.

—Nationell identitet är samspelet mellan: landets regelverk, maktens legalitet och folkets yttringar.

—Vilket ord vållar störst missaktning, ”svennehora” eller ”bidragsblatte”? (Förmodligen uppfattas det senare som en större kränkning.)

—Nyheterna och kulturen är den allestädes närvarande indoktrineringens viktigaste arenor, i vilka de medvetet infiltrerade åsikternas vinkling ej må märkas.

—Begränsade resursers fördelning måste vid resursfördelning prioriteras, så att svenska medborgares behov gå före alla andras.

SNARLIK  POLITIKKARAKTERISTIK: Utfall av otyglad känsla, som förhindrar sund skepsis, tycks oanat generera aktivistiskt inkompetent konsensus, vars härskarkultur från en ideologisk konformism ger folket negativa konsekvenser, såsom oönskat tigande, ovälkomna kostnader och orättvis samhällsservice.

Vissa ”politiska” igenkänningstecken gäller Fake Policy Party där man förutom hyckleri kan sägas leva med  inriktningen att man stegvis, nästan omärkligt:

– missbrukar demokratin

– missköter tryggheten

– missgynnar välfärden

– missaktar ärligheten

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”

Inlägget I valet och kvalet dök först upp på Närtalat.

I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker landets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?

I den här texten avses med ”samhällets fiender” varken yttre hot eller någon okunnighet och likgiltighet utan aktiva inre hot. Dessa kan hos oss lite förenklat beskrivas som vänsterextremism, religiös extremism eller paradisextremism och högerextremism. Gemensamt för dessa tre är, att de som mål motverkar demokrati och som medel tillämpar hatpropaganda samt våld och hot därom. All extremism hyser förakt för olikhetens svaghet.

”Extremism bildas aldrig utav egen orsak, utan förvildas av fördomars avsmak.”

Vänsterextremismen sägs sträva efter ”det klasslösa proletariatets diktatur”. Anhängarna, t.ex. de autonoma, kan idémässigt vara kommunister, marxister, stalinister… Det närmaste man kan komma gällande deras idealstater torde bli Sovjetunionen, Nordkorea, Kuba… Uppenbart måste den politiska eliten kunna bli sedd som ett undantag i den ”klasslösa” diktaturen.

Vänsterextremisterna i Sverige, cirka 800 (enligt SÄPO) agerar gärna inom olika nätverk, vari det förekommer otillåten påverkan, antisemitism och uppmaningar till olagliga aktioner. Dessutom angrips/hotas motståndare både verbalt och fysiskt. Vid offentliga anti-yttringar uppträder de gärna svåridentifierbart.

Paradisextremismen (här begränsad till islam) lär eftersträva ”den gudomliga allena-staten” och på längre sikt ett världskalifat. De radikaliserade bekännarna brukar benämnas islamister, salafister, jihadister… Deras förmodade idealsamhällen återfinns närmast i Saudiarabien, Afghanistan, Iran… I sådana patriarkala samhällen exploateras bl.a. kvinnans underkastelse.

Paradisextremisterna i Sverige, cirka 2 000 (enligt SÄPO), finns mestadels i ”sitt” särskilda utanförskapsområde, där de upprätthåller en styrande klankultur ( = parallellsamhälle). De sysslar med kriminalitet, antisemitism, radikalisering samt infiltrering i diverse vänsterorganisationer. Därutöver utmanas majoritetssamhällets ordningsmakt/blåljuspersonal.

Högerextremismen påstås eftersträva ”den renrasiga elitstaten”. Medlemmarna omnämns som fascister, rasister, nazister… Deras eftersträvansvärda idealtillstånd torde kunna påminna om situationen i Nazi-Tyskland, Sydafrika (under apartheid), Chile (under Pinochet)… Typiskt för dessa regimer är uppvisandet av makt, enighet och styrka.

Högerextremisterna i Sverige, cirka 160 aktiva (enligt SÄPO), organiserar sig i olika sällskap, där de högaktar den ariska rasen och vikingatida förebilder. Deras verksamhetsfält involverar otillåten påverkan, antisemitism och uppmaningar till olagliga aktioner. Dessutom angrips/hotas motståndare både verbalt och fysiskt. De uppträder gärna uniformt med flaggor och symboler.

”Ifall populism sprider verklighetens facit, lider makten fasligt.”

Många av de olösta samhällsproblem, vilka rikets makthavare förnekar eller benämner utmaningar, tycks de själva ha skapat. Det kan också vara den logiska förklaringen, till varför problemen förblir olösta… För att rätta till de uppkomna svårigheterna krävs ju en ny och annorlunda politik jämfört med den hittills förda, vilket blir en grogrund för extremismens ”enkla” lösningar.

”Att likställa populism med extremism likna specifik härskarteknik.”

Ovinklade och icke utelämnade fakta ( = nödvändiga sanningar) för att förstå helheten i politiken, är en förutsättning för demokratin/rättssamhället. Varje politisk fråga där nödvändiga sanningar undanhålls folket, är en stöld från  demokratin/rättssamhället. Om sådana stölder har en konsekvent kontinuitet indikeras att maktutövningen (åtminstone partiellt) motverkar  demokratin/rättssamhället.

”Vinkla och mörka med pur bravur…  fakta-hygien är på lur likt semi-censur.”

När makthavare och nyhetsmedia inte eftersträvar nödvändiga sanningar, gynnas extremismen. Om olika extremistgrupper (enligt ovan) drabbar samman i det offentliga rummet, är det särskilt viktigt att relatera det skedda på ett korrekt sätt. Att istället subjektivt håna ena extremistgruppen och ära den andra legitimerar en underton av samhörighet.

Hur skall samhället komma till rätta med extremismen?

Då grundlagen har stadgat om åsiktsfrihet, kan extremisternas mål nog inte begränsas… då återstår deras medel samt organisationsmöjligheter. Det sistnämnda kan innebära, att inga sammanslutningar, grupperingar, nätverk e.d. får bildas/registreras/existera, såvida de inte uppfyller stipulerade krav på demokrati, människovärdighet och laglydnad… i tanke, ord och gärning! Då skulle saken vara löst.

Skulle detta emellertid visa sig vara ogörligt måste extremisternas medel begränsas/förbjudas. De lagar som då i första hand kan bli föremål för omarbetning är: ordningslagen, lagen om hets mot folkgrupp samt polislagen (utökade befogenheter för polisen och ev. samarbete med militären). Eftersom det finns olika extremistgrupperingar, blir det viktigt att i lagstiftningen involvera alla.

Så länge den islamiska diasporan här i landet varken låter sig vägledas av Sveriges regelverk eller människorättsnormer utan av islamvärldens dogmer, kommer den nuvarande svenska politiken sannolikt att misslyckas. Här blir det således extra betydelsefullt, att dels med tvingande regler skapa efterrättelse, dels i händelse av lagtrots förtydliga gällande konsekvenser (såsom i ex. Singapore).

Om man ska rangordna de olika extremistgruppernas farlighet torde deras numerär kunna vara ett tillförlitligt mått. Av Sveriges 290 kommuner säger sig 52 ha kommit i kontakt med extremism. 37 fall gäller religiös extremism och 15 politisk extremism. I första hand bör samhället således bekämpa paradisextremismen. I detta sammanhang måste också den ännu obesvarade tabufrågan mana till eftertanke, då Sverige knappast utgör ett undantag.

”Lojaliteten till klan-gället är större än till samhället.”

För samhällets stabilitet är det sanningsenliga svaret på tabufrågan (nedan) ihop med adekvata åtgärder av största vikt:

I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker landets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?

Inlägget Samhällets fiender dök först upp på Närtalat.

Hur långt åt höger kommer pendeln att svänga?

I landets högsta beslutande organ, Sveriges riksdag, har debattnivån/uppträdandet emellanåt kunnat karakteriserats som sandlådebeteende… med falskhet, personangrepp och mobbing. Blockpolitiken har dessutom format en hög förutsägbarhet enligt följande generaliserade mönster:

• ”vänsterkonstelationen” tycker känslomässigt, att ”högerkonstelationens”  politik är ond.
• ”högerkonstelationen” tycker faktamässigt, att ”vänsterkonstelationens” politik är fel.

”Då sanningen ses slut ges hut utan prut.”

När politiken ställer det goda mot det rätta, uppstår ett kommunikationsfel som allvarligt låser argumentationen.  Det går sällan bra att jämka samman känslor och fakta. Istället för stor enighet skapas vinnare och förlorare. Detta förvärras av partiernas brist på likabehandling, genom deras tillämpning av något som liknar ojust politisk arvsynd. Ett sådant förfarande bör undvikas, eftersom nästan alla riksdagspartier har ”lik i lasten”.

Under årens lopp kan respektive parti ha varit direkt eller indirekt ”nersmetat” med olika förehavanden såsom: kommunism, antidemokrati, rasbiologi, nazism, tvångssterilisering, stalinism, löntagarkollektivisering, abortförakt, nynazism, islamistgullande osv. Den efterföljande frågan är mest tänkt att mana till eftertanke, för att om möjligt få bort ”nersmetningen” från politiken. Denna bör ju istället ägna sig åt adekvata sakfrågor.

Vilket nuvarande riksdagsparti har under sin tillvaro (med ev. äldre namn) enligt din uppfattning den allra värsta historiska belastningen?

Om politikens handhavande av åsikterna kan liknas vid kontoret, så borde myndigheternas effektuering av åtgärderna kunna ses som verkstaden. Tyvärr har verkstaden blivit allt mer politiserad och inkompetensbelastad, genom att tjänstetillsättningar inte har grundats på meriter utan på partibok. Resultat har bland annat blivit olagliga IT-läckor.

”Ynkedomsdemokrati ger mer oansvarig politik och fler jäviga verk.”

Bland många av dagens politiskt korrekta chefstjänstemän torde värdegrunden olagligt tillämpas före regelverket m.a.o. acceptabla känslor äger illegalt företräde framför fastlagda lagar och bestämmelser. Ett exempel: vägran att efterkomma beskedet om deltagande som chaufför i en (frivillig) s.k. regnbågsparad, ledde (felaktigt) till avsked.

Det förmodligen tydligaste exemplet på ynkedomsdemokrati är nog islamiseringens svennifiering, dvs. muslimernas fördjupande svenskhat eller muslimsk västofobi/rasism gentemot ursvenska personer. Denna tendens är mest märkbar i skolor och bostadsområden, där ursvenska personer utgör en minoritet. Det allra tydligaste tecknet på detta fenomen är horifieringen av svenska flickor/kvinnor.

Hittills har allvaret kopplat till islamiseringens svennifiering i stor utsträckning förbigåtts med all möjlig tystnad. Både otyget med gruppvåldtäkter och ovälkommet tafsande förtegs ju för allmänheten ganska länge efter det att åsyftade kränkningar hade blivit kända för myndigheterna och makthavarna. Är detta sanningsdöljande beteende ynkedomsdemokratins Akilleshäl?

”Ej avslöjade men förledda feer likna förklädda fariséer.”

Nästan alla muslimer är relaterade till ett klansamhälle. Klanen kan visa lojalitet gentemot andra klaner men hyser aldrig respekt för demokratiska institutioner (men kan idka ett skenbart tillmötesgående). Kopplad till sin överlevnadsstrategi hävdar klanen ”sin rätt” att aldrig behöva anpassas till ett samhälle, vars kultur och levnadsstil man föraktar. Detta är parallellsamhällets grundförutsättning.

En mycket allvarlig konsekvens av islamiseringens svennifiering blir allmängiltigheten, att den utgör ett bevis på muslimernas ovilja att bli en del av det svenska samhällsmönstret. Globalt sett visar en omfattande utländsk forskning, att det med stor relevans faktiskt förhåller sig så. Man kan befara, att en ynkedomsdemokrati inte tar någon lärdom av detta.

I islams strukturella västofobi ingår den nedsättande generaliseringen, att alla icke-muslimer tillhör de otrogna liksom att kvinnor är mindre värda än män. För att komma till rätta med dylika ”importskador” måste islams andlighet (rena religion) särskiljas från islams civilisation (sharia-samhälle). Det finns anledning befara… att en ynkedomsdemokrati inte mäktar med detta.

I Sverige har den sekulära svenska författningen samt regelverket, levnadsstilen och människosynen sedan länge format svenskarnas speciella samhällsmönster. Om våra makthavare nu anser, att personer med invandrarbakgrund inte skall anpassas eller acklimatiseras till nyssnämnda samhällsmönster, måste allmänheten upplysas om detta. Det finns anledning befara… att en ynkedomsdemokrati inte mäktar med detta.

Om våra makthavare däremot anser, att personer med invandrarbakgrund måste anpassas eller acklimatiseras till ovannämnda samhällsmönster, blir de många uppkomna utanförskapsområdena ett tydligt bevis på en misslyckad politik. Då blir det följaktligen nödvändigt att ta brådskande beslut med nya och därtill tvingande åtgärder ihop med adekvata resurser. Det finns anledning  befara… att en ynkedomsdemokrati inte mäktar med detta.

Statens stora finansiella överslott 2017 (till följd av högkonjunkturen) borde i första hand avvändas till att fullt ut betala för alla invandringsrelaterade utgifter i de kommunala sektorerna, eftersom åsyftade belastningar i grunden är orsakade av staten. I andra hand borde skatten på ålderspension och arbete likställas. Det finns anledning befara… att en ynkedomsdemokrati inte mäktar med detta.

”Maktens hybris ges folkets röst-ris.”

Politikens ”pendel” är alltid i rörelse. Ju mer makten svänger pendeln åt ena hållet, desto större blir pendelns naturliga motkraft, emedan en strävan efter stabilisering i enlighet med folkviljans tyngdkraft alltid är pendelns enda gångbara rörelse. Under de senaste decennierna har makt och media pressat pendeln långt ut åt vänster. Från det extrema ytterläget kan pendeln endast svänga tillbaka, vilket naturligtvis ogillas av alla goda krafter, som har varit med i svängen.

Hur långt åt höger kommer pendeln att svänga?

Inlägget Ynkedomsdemokrati dök först upp på Närtalat.

Den värdegrundsbaserade politikens åtstramade normalitet ligger sedan länge till vänster på den demokratiska spelplanen, eftersom åsiktsbegränsning överensstämmer väl med vänsterns socialistiska ideologi. Detta förklarar, varför det vid utomparlamentariska händelser finns extremister till höger och aktivister till vänster i många politiskt korrekta uttalanden från värdegrundens försvarare.

Vi har nu i början av 2017 kunnat bevittna ett hårdare politiskt klimat i bl.a. USA, EU och Sverige. Bakgrunden till denna utveckling tycks ha ganska gemensamma orsaker. Dessa kan man på goda grunder benämna ”falsk demokrati”. I viss överensstämmelse med min kompetens begränsas ämnet till svenska förhållanden.

I Sverige har vi sedan flera decennier tillämpat en av makthavarna etablerad värdegrundsdemokrati, vilken också har fått en medial dominans. Värdegrundsdemokratin fungerar emellertid smygvägen ”disciplinerande”. Förklaringen är det oanade omdömet, att endast när alla delar den demokratiska värdegrunden kan vi uppnå demokrati… därför kan debatten och åsiktsbildningen inte vara fri (statsvetaren Henrik Ekengren Oscarsson). Detta medför ”åsiktstvång”.

”Demokratiunderskott är ett mått på moralbojkott.”

Värdegrundsdemokratin har därför skapat den s.k. åsiktskorridoren, utanför vilken icke godkända åsikter är tabu. Personer och grupperingar, vilka likväl har hävdat andra ståndpunkter än de påbjudna, har fått sin auktoritet undergrävd i värdegrundsdemokratisk anda. Denna disciplinering, för att få  in alla i den ofria fållan, har medfört, att många personer har valt att inte yttra sig. Något av en politisk toppnotering i ambitionen att tysta kritiker blev Decemberöverenskommelsen 2015.

”Värdegrunden är en konspiratorisk metod för begränsande av demokratins grundläggande fri- och rättigheter.”

Den värdegrundsbaserade politikens åtstramade normalitet ligger sedan länge till vänster på den demokratiska spelplanen, eftersom åsiktsbegränsning överensstämmer väl med vänsterns socialistiska ideologi. Detta förklarar, varför det vid utomparlamentariska händelser finns extremister till höger och aktivister till vänster i många politiskt korrekta uttalanden från värdegrundens försvarare.

”Den, som i demokratisk anda inte likabehandlar alla, är offer för värdegrundens politiska påtryckningar.”

Disciplineringen utifrån värdegrunden har medfört, att s.k. traditionella massmedia har valt att agera innanför åsiktskorridorens väggar. Självcensuren har ofta resulterat i halvsanningar eller reporterns känslomässiga vinklingar. Den minskade pålitligheten har naturligtvis inte undgått avnämarna. Deras alternativa informationskällor på Internet har av värdegrundsmedia anklagats för att leverera ”falska nyheter” (som ofta kan ha motsvarats av en ”vinklad sanning” åt motsatt håll).

Ett av värdegrundens mantra är: ”Alla människors lika värde”. Det är en förljugen ståndpunkt, eftersom den är osann… men den beriktigas genom relativisternas faktafobi. Varje människa är ju genuint unik och besitter därför i olika sammanhang ett värde av varierad betydelse, vilket ständigt bedöms enligt devisen: ”Ju mindre utbytbarhet desto större värde”. För de allra flesta representerar nära och kära därför ett större värde än fullkomligt okända personer.

”Alla människors lika värdighet” (som det heter i alla andra länder med FN-acceptans!) är däremot en helt sann ståndpunkt, som bygger på värdigheten att vara människa. Den följdriktiga konsekvensen av detta medför en likabehandling av alla personer oavsett deras yttringar eller åsikter. Detta strider dock mot värdegrundsdemokratins disciplinering.

I värdighetsdemokrati finns ingen åsiktskorridor och inget politiskt nedsättande bemötande. Inom lagens råmärken ska alla demokratins fri- och rättigheter få komma till tals. ”Du måste alltid ha rätt till en åsikt, men du måste inte alltid ha rätt åsikt.”  Politikens fundament handlar om ett fritt åsiktsutbyte. Då detta inskränks blir demokratin fattigare och maktmissbruket rikare.

Värdigheten för massmedia, att utan värderingar rapportera ”sanna nyheter” utifrån korrekta fakta, är  naturligtvis en grundläggande faktor. Utan dess kompetens får vi en stympad demokrati. Även obekväma sanningar måste belysas. Annars föreligger ju större möjligheter för makthavande kannstöpare att blott och bart bli det ”omyndiga” folkets beslutsfattare.

Demokratins klassiska konstruktion innehåller tre ”byggstenar”, som vid sin tillkomst ska vara beroende av varandra, men som sedan måste kunna få agera konstitutionellt självständigt:

1. Den lagstiftande makten, dvs. riksdagen eller motsvarande
2. Den styrande makten, dvs. regeringen eller motsvarande
3. Den dömande makten, här: författningsdomstol eller motsvarande (dock inte något av riksdagens utskott som hos oss: konstitutionsutskottet)

Demokratin i Sverige är undermålig, eftersom den tredje byggstenen saknas. Delikatessjäv och olika beroendekrav präglar ju på många sätt det osjälvständiga konstitutionsutskottet, där partivänner och partimotståndare amatörmässigt ska ”döma” varandra.

”På vederhäftighetens rakaste stig kan ingen slingra sig i intrig.”

En annan blotta i demokratin utgör den s.k. utnämningsmakten. Därvidlag kan regeringen till höga befattningar i samhället bortse från kompetens och hellre utse/tillsätta någon med rätt partifärg. För att säkra myndigheters oberoende får cheferna eller de högsta ledamöterna absolut inte stå i någon tacksamhetsskuld till den instans de är satta att kontrollera.

Sannolikt är det på grund av bristerna i författningen som demokratin länge har lidit av en malign värdegrundsmani. Det försämrade politiska klimatet i Sverige och annorstädes beror säkert till viss del på en allt tydligare konfrontation mellan värdegrundsdemokrati och värdighetsdemokrati.

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!

Inlägget Falsk demokrati dök först upp på Närtalat.

I det demokratifientliga spelet har tyvärr en samverkan skett mellan olika eliter inom politiken, mediebranschen och kulturen. Tillsammans har dessa bildat en mångkulturalismens ”änglakör”, vars entonigt subtila budskap har inskränkt yttrandefriheten till en s.k. åsiktskorridor. Där har man sorgligt nog satt sitt eget politiska budskap högre än själva demokratin.

Fungerande demokrati kan definieras som folkviljans konsekvens för samhällsutvecklingen. Ideala förutsättningar är:

1. Fullödig och korrekt samhällsinformation (Utebliven eller skönmålad information skadar underlaget för folkviljans åsiktsbedömning.)
2. Allmänna och fria val med flera alternativ (Yttrandefrihet utan paria-stämpling är ett villkor för en likvärdig åsiktsbedömning.)
3. Ett lagstiftande parlament, vars ledamöter fördelas proportionellt mot valresultatet (Bortsett från en acceptabel inträdesspärr måste valsystemets mandatfördelning spegla folkviljans utfall.)
4. En styrande regering med mandat och befogenheter från parlamentet och författningen.
5. En grundlagsskyddad författning som avgör, hur såväl parlamentet som regeringen skall utformas och fungera.
6. En från politiken fristående författningsdomstol, som kontrollerar att parlamentet och regeringen följer författningen.

”Demokrati är folkviljans gestaltande... parlamentarism är folkviljans förvaltande.”
Share on X

Demokrati och parlamentarism, vilka tillsammans ska skapa tillit, är två samverkande funktioner i det politiska landskapet. Äkta demokrati kännetecknas av sannfärdighet, likvärdighet och delaktighet. För en fungerande parlamentarism kan kännetecknen sägas vara ärlighet, klokhet och lojalitet. Det finns dock olika lojaliteter… (mot övertygelsen, mot väljarna eller mot partiet)… klokheten och ärligheten får avgöra.

Den västerländska kulturens parlamentariska demokrati varierar från land till land, men den genomgående grundtanken karakteriseras ändå av det folkförankrade styrelseskicket. Det är ett fundament, som har gjort de västerländska nationerna framgångsrika. Sverige räknas dit, så låt oss titta lite närmare på just den belägenheten.

Sverige präglas av svenskhet dvs. den generella förtrogenhet vår nationella fostran har gett oss… både offentligt och civilt. Fostran och erfarenhet danar den bildade kompetens som var och en äger. Det är nödvändigt att hålla isär svenskhetens båda komponenter. Svenskheten…
… vars offentliga del gäller rättsstatens reglerade ramverk, måste alla förhålla sig till på samma sätt
… vars civila del speglar individens oreglerade vanemönster och talesätt, kan var och en förhålla sig till enligt kutymens normer.

”Svenskhet är: Vad vi vet, att ni vet, vad vi vet.”
Share on X

För att Sverige ska fungera måste alla anamma den offentliga svenskheten. Detta måste också vara en förutsättning för asylrätt i landet, även om den offentliga svenskheten inte motsvarar kulturella, samhälleliga eller religiösa uppfattningar på andra håll i världen. Här gäller assimilation, precis så som FN stadgar. Däremot äger integration tillämpning beträffande civil svenskhet.

Av det förda resonemanget följer, att varje i Sverige skriven person (oavsett medborgarskap) måste bli betraktad som svensk ur en offentlig synvinkel… precis som alla invånare i USA anses vara amerikaner. Att däremot bli svensk ur en civil aspekt är något fullständigt annat. Vem är egentligen svensk? Kanske behöver nationaladjektivet ”svensk” få ett förtydligande, för att kunna spegla tidsandan bättre.

Ett stärkande av folkprägeln utifrån majoritetens kulturella härkomstgemenskap brukar kallas ”nationalism”. Nyssnämnda ”stärkande” kan ske både med och utan tvång. Därför måste man i invandringspolitiken beträffande acklimatiseringen till ”svenskhet” mycket mer än hittills tydliggöra skillnaden mellan nödvändig assimilation och frivillig integration.

”Populism är måttet på misslyckad politik.”
Share on X

Många väljare upplever en växande brist på tillit samt oförståelse utifrån demokratins och parlamentarismens grundläggande kännetecken. Denna negativa känsla gäller inte bara politikens innehåll utan i minst lika hög grad själva maktspelet med tydligt demokratifientliga inslag, t.ex:

• problemformuleringsmonopolet (med viss koppling till välfärdschauvinismen)
• PK-tolkningsföreträdet (med viss koppling till medborgarpatriotismen)
• avvikelsedemoniseringen (med viss koppling till yttrandefrihetshyckleriet)

I det demokratifientliga spelet har tyvärr en samverkan skett mellan olika eliter inom politiken, mediebranschen och kulturen. Tillsammans har dessa bildat en mångkulturalismens ”änglakör”, vars entonigt subtila budskap har inskränkt den acceptabla yttrandefriheten till en s.k. åsiktskorridor. Där har man sorgligt nog satt sitt eget politiska budskap högre än själva demokratin.

”Så fick vi DÖ, som föll på eget missgrepp och fick dö.”

Välfärdsstatens fundamentala ambition – att hjälpa så många som möjligt – har ökat samhällets åtaganden. Professionens beslutsunderlag och politikens beslut blev under många år inte ifrågasatta. Det ”positiva” resultatet har med automatik och självberöm givit allt fler tjänstemän och allt större budgetramar, vilket så småningom tycks ha blivit självgenererande.

Bidragskarusellen behöver därför ständigt nya kunder/avnämare, annars skulle den stanna. Välfärdsstatens imponerande subventionsmaskineri måste alltså tillföras ”bränsle” i form av allt fler dysfunktionella, beroendeskapade livssituationer, vilka kräver hjälp. Till detta medverkar bl.a. en undermålig skola, en efterhand underdimensionerad samhällsservice, ett stressigare arbetsliv och en överetablerad invandring.

I det svenska samhället kan vi nu bevittna, hur olika bromsmekanismer och kommunala tvång införs för att i någon mån minska välfärdsstatens imponerande subventionsmaskineri. Egentligen är dessa åtgärder inget annat än ”omplåstrande” av politiska bakslag… särskilt har den genomförda asylpolitiken i brist på kostnadsbegränsningar och assimilationskrav blivit ett misslyckade, oavsett vad de ansvariga skyller på.

”Medan folkviljans själ tigits ihjäl, ses redan skäl till välfärdsfarväl.”
Share on X

De förmodligen främsta orsakerna till bakslagen torde gälla förutsättningarna 1 och 6 ovan, samt ett flagrant åsidosättande av den offentliga svenskhetens efterlevnad. Om makthavarna slarvar med politikens fundament, leder slarvet så småningom till dyra reparationer/omplåstringar, vilket drabbar samhällets trygghet och därtill nästan undantagslöst alla skattebetalare.

För att rädda demokratin från partipolitikens fiffel behövs en författningsdomstol!

Inlägget Demokratins fundament och ”änglakörens” åsiktskorridor dök först upp på Närtalat.

Lagstiftningen blir på något sätt ihålig med för många ”särskilda skäl”, ”synnerliga skäl” eller ”som inte kan anstå”.

I vår  parlamentariska demokrati värderas individens värdighet, politikens öppenhet och samhällets trygghet väldigt högt. För att dessa tre fundament ska fungera, måste det finnas ett glasklart regelverk. Så är dock inte fallet. Istället har vi ju fått en ”politisk laglöshet” som bara tilltar och utgör ett allt större hot mot välfärdssamhället.

Den lagliga tydlighetens tillkortakommanden åvilar riksdagen. Regelverket tillåts nu innehålla allt fler undantag/kryphål. Nedskräpning blev förbjuden… men inte i ringa omfattning (fimpar, kapsyler, tuggummi, portionssnus, kolapapper, kondomer osv). Vad är målet med lagen? Ett obegripligt regelverk kränker individens värdighet.

Tvetydighet

Bilförares mobiltelefonanvändning under körning förbjöds… men bara om den menligt påverkade trafiksituationen. Människosmuggling är förbjuden… men bara om smugglarna tar betalt, kan de bestraffas. Övervakningskameror har blivit tillåtna, såvida de inte filmar på allmän plats, där särskilda regler gäller.

Lagstiftningen blir på något sätt ihålig med för många ”särskilda skäl”, ”synnerliga skäl” eller ”som inte kan anstå”. Ett regelverks grad av glasgrumligthet eller glasklarhet, torde alltid återspegla den politiska ambitionen. Denna tycks allt mer präglad av en gedigen flathet, vars medgörlighet ofta skylls på integritetshänsyn.

Faran med denna ”politiska laglöshet” är att folk tar lagen i egna händer, och att det då kan skapas enklaver med revirkrig helt utanför samhällets kontroll. Det tydligaste symtomet på detta är illegal business inklusive välfärdsfiffel samt förekomsten av sprängningar, skjutningar, knivdåd, bränder, stenkastning, lortläger osv. Dylika skeenden minskar samhällets trygghet.

Den sannolikt samhällsfarligaste formen av demokrati-fobi uppstår då politik på högsta nivå ihop med massmedia underblåser ett strukturellt åsiktsförtryck. Detta kan ske genom förtigande eller tendensiösa påhopp, som insinuerar/påstår att åsikten ifråga är ovärdig.

”Respekten för vår demokrati urholkas, i fall lagstiftningen förlorar folkets förtroende.”
Share on X

Så länge statsmakten tycker sig äga ett enväldigt tolkningsföreträde beträffande vår demokrati och dess tillämpning, kan vidden av det demokratiska underskottet sällan eller aldrig få en opartisk bedömning. I motsats till många andra länder har Sverige ju ingen från politiken fristående konstitutionsdomstol, vars saknad gynnar en tystnadskultur på bekostnad av politikens öppenhet.

Även i storpolitiken märks svenskens ”politiska laglöshet”.

EU:s grundläggande tanke är en fredlig samexistens i ett Europa med likvärdiga regioner (jämförbara statistikområden kallade NUTS 2). En ekonomisk utjämningspolitik syftar till att ge alla regioner en analog standard… alla EU-medborgare ska på sikt få det lika bra… så är det tänkt. En sådan politik minskar ju också risken för både konflikter och onödig migration.

I Sverige har politikerna ännu efter 20 år inte skapat de adekvata regionerna (NUTS 2). Nämnda försummelse kan sägas ingå i statens etablerade tystnadskultur. Statens ovilja har med makt att göra. De tilltänkta regionerna ska nämligen tilldelas en så omfattande beslutsfunktion, att statsnivån blir mindre viktig.

Närhetsprincipen eller subsidiaritetsprincipen inom EU innebär, att alla demokratiska beslut ska tas på lägsta effektiva nivå. Då måste statsmakten avstå en del av sin makt/beslutanderätt till regionerna… och det vill den inte. Även om vissa län har döpts om till ”region”, har man i Sverige förhalat tillblivelsen av regioner enligt EU:s NUTS-2-modell… och då kan ju staten bibehålla sin makt.

Skåneland

Skåneland (Skåne, Halland och Blekinge) torde i det här sammanhanget utgöra Sveriges mest självklara region (= NUTS 2). Områdets gemenskap är av så gammalt datum, att den tillkom före staten Sverige. Till detta kan läggas, att svenska staten (enligt Roskildeavtalet 1658 artikel 9) har garanterat Skåneland en självständig ställning. Denna status kan i stort sägas vara mer långtgående än den fastställda närhetsprincipen inom EU-politiken.

Istället för att leva upp till sina åtaganden och återge Skåneland sina folkrättsliga betingelser, har makthavarna verkat splittrande och marginaliserande. Sveriges beslutande institutioner har sålunda med illvilja och/eller okunskap missskött den nedtystade Skånelandsfrågan.

Felreaktioner?

När Europaparlamentet har varit lägsta effektiva beslutsnivå (gällande gränsöverskridande företeelser på områden såsom bl.a. miljö och kriminalitet) har man från svenskt håll tydligt protesterat mot att överföra statlig makt till Bryssel. Däremot har man aldrig fått erfara några svenska invändningar mot att vår riksdag underlåter att släppa reell makt ifrån sig till en lägre och fullt effektiv, regional nivå.

Den svenska rikspolitikens företrädare har i strid med de avtalade EU-principerna istället infört ökade statliga krav, vilka gör intrång i det kommunala självbestämmandet. Inte minst har detta gällt kommunal delfinansiering av statlig politik. Resultatet har också blivit ett sätt för statsmakten att skjuta ansvaret ifrån sig. Ett snarlikt förfarande tycks även förekomma vid privatisering av välfärd.

Respekten för vårt demokratiska system tycks minska allt mer… fri demokrati-fobi! Den främsta orsaken beror säkert på de centrala makthavarna. Både flathet och medial rädsla tycks förekomma. De statliga beslutsfattarna verkar ha tillskansat sig så mycket makt, att de inte längre kan hantera den.

”Land skall med lag byggas.” Denna lag måste bli respekterad av både lagstiftare och alla andra. Vidare måste lagen vara tydlig och i konstitutionella frågor självklart tolkas av en helt fristående domstol… och inte av lagstiftarna själva via ett riksdagsutskott (KU).

Vad händer med vår hittills trygga välfärd?

Inlägget Fri demokrati-fobi dök först upp på Närtalat.