Sverige kom under slutet av 2015 att drabbas av akut migrantkaos/flyktingkris. Orsaken var att antalet asylsökande vida översteg landets resurser. Extremt dåliga mottagningsförhållanden uppstod. Precis sådant som svenska företrädare tidigare hade klandrat länder vid EU:s yttre gräns för t.ex. Malta, Italien, Grekland. Det uppblossade migrationsproblemet kommer i nästa fas med största sannolikhet att skapa ökade
Det känns fel, att landets officiella integrationspolitik stipulerar att med tvång integrera (då blir det väl ”assimilera”?) även etniska svenskar till ett enligt den politiska majoriteten förutbestämt och mångkulturellt samhälle. Nämnda ”fel” är det nog inte särskilt många som vet om. (Mer om detta senare i texten.) Intill nyligen kände jag inte till existensen, än
I dagens påstått mångkulturella samhälle talas det konstigt nog allra helst bara om ”svenskar”, ifall det gäller människor som kan förknippas med Sverige. Det betyder att invandrarens etnicitet skyfflas undan, så att vederbörande bara omnämns såsom ”svensk”. Till detta kan det finnas flera orsaker. Ett skäl kan vara trångsynthet… nämligen att frånta invandraren dennes etniska
Den 4 december 2015 enades regeringspartierna om en lagrådsremiss (som delvis togs tillbaka). Dess syfte var kort och gott att ge regeringen en snabb möjlighet att kraftigt kunna minska inflödet av asyksökande till Sverige. Motiveringen sades vara att garantera ”samhällets säkerhet, dess funktionalitet och överlevnad”. Tydligare än så kan man knappast underkänna den egna och
Sverige är inne i en demografisk omvandlingsperiod, vars konsekvenser ingen politiker kan ge besked om. Istället har vi fått (sept. 2015) en av etablissemanget initierad känslohysteri med en kraft, som vi inte har kunnat notera sedan häxprocessernas tid. Drevet försöker t.o.m. svartmåla faktabaserad opposition. Att regeringen inte kan hantera sin migrationspolitik, visar tanken på tvångslagstiftning.
Efterhand, som demokrati-fobi får allt större giltighet i beslutsfattandet, blir samhället bara mer och mer dysfunktionellt. Alltså: ju fler beslut som är befriade från förtrogenhet, desto större oreda i samhället. Oftast saknar beslutet då förankring i verkligheten vad gäller mål, medel och/eller kompetens ihop med befogenhet. Om politikens allra främsta mål/uppgift är att ombesörja och
Dagligen matar politiken och massmedierna oss med ”snyftreportage” eller en massa positiva aspekter till följd av migrations- och integrationspolitiken (= invandringspolitiken). Mera sällan skildras denna samhällspåverkan utifrån en sund skepsis. Ett sådant ifrågasättande lyfts därför kortfattat fram i de efterföljande textavsnitten. Där skulle alla ståndpunkter kunna vara hämtade från en akademiskt fiktiv undersökning Pretentiösa Invandringens Svenska Anpassning (PISA). På