Enligt FN-konventionen ILO 169 är det respektive nation som själv ska besluta om sin status, inte staten! Därför har Sverige (i motsats till våra grannländer) inte ratificerat ILO 169, vilket medför att nämnda konvention inte gäller i Sverige.

I den dispyt (om ”svensk”) som då och då blossar upp i samhällsdebatten är det av yttersta vikt att förstå skillnaden mellan stat och nation. Den kunskapen tycks debattens kontrahenter antingen sakna eller avsiktligt missförstå. En enkel och begriplig förklaring som strikt kan tillämpas är att: stat = lagenlig gemenskap under det att nation = folklig gemenskap.

Lagenlig gemenskap betyder, att staten Sveriges lagar och regler gäller i Sverige för alla som befinner sig i landet, samt att bestämmelserna fastställs av bemyndigad instans. Villkoren för invandring, uppehållstillstånd och medborgarskap är således knutna till staten. Om denna procedur leder fram till medborgarskap, kan vederbörande kalla sig ”svensk” (= lagenligt svensk), men behöver för den sakens skull (enligt nuvarande regler) inte kunna tala svenska.

Beträffande folklig gemenskap råder ett motsatt synsätt. En invandrare, vilken talar svenska samt har anammat sådana normer och attityder, som gäller för folkflertalet, dvs. har anpassat sig till det svenska samhället, så kan vederbörande också kalla sig ”svensk” (= folkligt svensk), men behöver för den sakens skull inte vara svensk medborgare.

Lagenligt svensk respektive folkligt svensk

Det är just bristen på tydlighet gällande lagenligt svensk respektive folkligt svensk som har vållat problem här hos oss. På många håll i utlandet har man varit mera distinkt. Om vi hade dristat oss att vara noggrannare skulle en lagenligt svensk person kunna ha benämnts Sverige-kurd, Sverige-afghan, Sverige-chilenare osv. En folkligt svensk individ skulle på motsvarande sätt kunna vara kurd-svensk, afghan-svensk, chilensk-svensk osv.

I Sverige har det obegripligt nog ansetts fult att förtydliga en invandrares ursprung, varigenom man har berövat många människor deras etniska stolthet. Ifall orsaken beror på en etnisk värdering, där olika nationer har getts olika värden, så har en underliggande, strukturell rasism varit rådande. Jag har upplevt att helst ska man vara antingen ”svensk” eller ”flykting”.

Inom en och samma stat finns det oftast mer än en enda nation. I Sverige har vi en majoritetsnation och fem erkända minoritetsnationer. Icke erkända minoritetsnationer är exempelvis skåningar och gutar. Enligt FN-konventionen ILO 169 är det respektive nation som själv ska besluta om sin status, inte staten! Därför har Sverige (i motsats till våra grannländer) inte ratificerat ILO 169, vilket medför att nämnda konvention inte gäller i Sverige.

Var och en som tillhör någon av de fem minoritetsnationerna är naturligtvis lagenligt svensk. I vilken utsträckning samma person är folkligt svensk avgör individen själv. Mina egna folkliga tillhörigheter eller identiteter gör mig till både skåning och svensk, eftersom jag kan tillhöra flera folkliga gemenskaper (enligt eget val). Jag är alltså svensk, fastän jag i första hand anser mig vara skåning… med skånskt språk och skånska attityder till skånskhet.

”Utländsk bakgrund”

I det här sammanhanget kan det också vara relevant att titta närmare på begreppet utländsk bakgrund. Detta gör man som regel för att få en uppfattning om mängden folkbokförda personer i landet med en annan bakgrund än den svenska (individer i asylprocessen eller s.k. gömda/papperslösa medräknas inte). Myndigheterna använder då följande två incitament: 1) utrikesfödd, 2) inrikesfödd av två utrikesfödda föräldrar.

Flera forskare hävdar att myndigheterna ger en inkorrekt bild av verkligheten. De menar att en tredje beräkningsgrund också måste användas, nämligen: 3) hälften av inrikesfödda med en utrikesfödd och en inrikesfödd förälder. Med hänsyn till alla tre faktorerna blir andelen personer med utländsk bakgrund i Sverige ungefär 28 %, medan myndigheterna naturligtvis redovisar en lägre andel.

Globalismen, som under flera decennier har varit idémässigt styrande i Västeuropa, börjar nu allt mer ifrågasättas. Förmodligen har den fria migrationen blivit för omfattande. Folk i olika länder protesterar i demokratiska val. Det är mycket allvarligt, när makteliten inte är tillräckligt lyhörd för folkets åsikter, utan antyder att dessa kan ses som onda yttringar.

Globalism vs nationalism

Den politiska konfliktlinjen i västvärlden tycks nu i huvudsak stå mellan globalism och nationalism.

Den imperialistiska socialismens fyra mest invasiva och auktoritära ideologier (= expansion + envälde/totalitarism) efter år 1900:

1. Stats-socialism = kommunism, eftersträvar proletariatets diktatur genom bekämpande av klassfiender med hjälp av bl.a. ”nyttiga idioter”
2. National-socialism = nazism, eftersträvar ariernas diktatur genom bekämpande av rasfiender med hjälp av bl.a. ”brunskjortor”
3. Umma-socialism = islamism, eftersträvar kalifatets diktatur genom bekämpande av religionsfiender med hjälp av bl.a. ”jihadister”
4. Moral-socialism = globalism, eftersträvar korrekthetens ”diktatur” genom bekämpande av värdegrundsfiender med hjälp av bl.a. ”aktivister”

(Jmf. Närtalat: ”Styrka och svaghet”)

Mot den imperialistiska socialismen (1, 3 och 4, eg. deras samverkande och tämligen spetsfundigt dolda avläggare) agerar numera nästan bara den nationella populismen, vars fakta i första hand bemöts med ideologiska känslor. Om detta inte ”går hem” tillämpas ofta den simpelt oegentliga anklagelsen om nazism eller något därmed analogt.

Eftersom den nationella populismen varken eftersträvar envälde eller imperialism, blir jämförelsen med nazism allvarligt misskrediterande. Den nationella populismen (= folkyttringarna) har ju som mål att framhäva och/eller bevara särarten hos respektive folk/folkgrupp. Här kan dock makten gynna sin egen folkgrupp/nation så att en otillbörlig dominans uppstår. Exempelvis har svenskheten genom åren givits företräde på skånskhetens bekostnad.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”

Inlägget Vem är svensk? dök först upp på Närtalat.

I en osund anda tycks vanligt folk i Sverige lida av en sådan PK-indoktrinering, att något egentligt ifrågasättande av PK-politiken sällan törs ske, ty då blir personen ifråga lätt sedd som ”PK-fiende”.

Det finns personer, vilka har försökt att skapa ett paradis på jorden, i bemärkelsen idealsamhälle eller mönsterstat. De, som har satt störst avtryck, har kombinerat sin strävan med en ideologi. Enligt mitt synsätt finns det två diametrala ytterligheter… 1) imperialistisk socialism, och 2) nationalistisk pluralism.

Imperialistisk socialism kan sägas representera regimer med en tydlig ambition att vilja dels ha en expansion av sitt inflytande, dels införa ett regim-regisserat samhälle och därvid göra alla medborgare till lydiga varelser, dvs. totalitarism. För detta ändamål utser staten förrädiska motståndare eller inre fiender, som måste bekämpas. Varje medborgare anses vara antingen för eller emot samhällsordningen.  Alla lydiga/kuvade individer ställer sig därför gärna på maktens sida. Skendemokrati eller enpartivälde installeras.

Expansion plus totalitarism är två ingredienser som måste finnas i samhällssystem/civilisationer av den här typen. I expansion inbegrips i första hand territoriell utvidgning. Med totalitarism brukar avses en likriktning av samhällets totala funktionalitet (i maktens tjänst), vilket utmynnar i folkets odemokratiska underkastelse. ”Socialism”: idén om statens totala kontroll av produktionen.

Den imperialistiska socialismens främsta ideologier (expansion + totalitarism):

• Stats-socialism = kommunism, med bekämpande av klassfiender med hjälp av bl.a. ”nyttiga idioter”
• National-socialism = nazism, med bekämpande av rasfiender med hjälp av bl.a. ”brunskjortor”
• Umma-socialism = islamism, med bekämpande av religionsfiender med hjälp av bl.a. ”jihadister”

Det mänskliga priset för nyssnämnda ideologiers upprättande och fortlevnad har varit minst sagt fruktansvärt. Alla tre har utan misskund dödat miljontals s.k. fiender/förrädare. Dessutom har framförallt umma-socialismen systematiserat slaveriet (umma = de islamiska religionsutövarna). Naturligtvis förnekas eller bagatelliseras ohyggligheterna.

”Med en hemskt likgiltig brutalitet
likviderade nazisterna 10 miljoner
”fiender” på 10 år…
och värre likvärdigt kommunisterna
100 miljoner på 100 år!”

Ovanstående tre ideologier framställs ofta som varandras motsatser, eftersom det råder konkurrens mellan dem. Ändå vilar grundtanken på en näraliggande ideologisk grund. Deras expansiva strävan brukar ingen förneka, inte heller deras bekämpande av utpekade ”inre fiender”. I Sverige gäller konstigt nog en etablissemangets rangordning. Av dessa vidriga civilisationsmodeller anses då umma-socialismen bäst och national-socialismen sämst.

Som ett resultat av den svenska rangordningen låter vi en stor mängd personer – främst unga män –  med umma-socialistisk fostran att invandra till vårt land. Vad är orsaken? Omkring 10 % beror på krig. Den absolut största mängden orsakas av den umma-socialistiska samhällsmodellen. I muslimska länder föds ungefär lika många söner som döttrar. Då män kan ta sig mer än en fru, uppstår en brist på kvinnor. Detta i kombination med brist på arbete framstår som den starkaste drivkraften.

Det är alltså tron på ett bättre liv, som hägrar för de allra flesta, vilka kommer hit. (Dessutom har bidragsmodellen en stor betydelse.) Men i vårt land blir umma-socialistisk fostran ändå mer av ett hinder än en tillgång, eftersom muslimer i stort vägrar att anpassa sig till svenska lagar och normer. Den som kräver något sådant blir genast på felaktig grund utmålad som islamofob eller rasist (= religionsfiende).

Diktaturer (t.ex. ”juntaregimer”) behöver varken vara imperialistiska eller socialistiska, vilket måste noteras.

Nationalistisk pluralism är ett samhällssystem som på olika sätt förekommer i alla västländer. Styrelseskicket brukar benämnas parlamentarisk demokrati. ”Nationalistisk” ska här tolkas som gynnande av landets medborgare ihop med likabehandling oavsett identitet. I Sverige har etablissemanget av taktiska hänsyn och/eller okunskap helt felaktigt tolkat ”nationalism” och ”national-socialism” som samma sak. Fel, FEL, FEL!

Anledningen till detta torde vara att nationalister prioriterar det egna landets bästa, vilket även inkluderar landets minoriteter. Dessa får således genom nationalistisk pluralism ett bättre skydd än vad någon imperialistisk socialism kan garantera. ”Pluralism” står för majoritet, samt här ihop med acceptans av olika idéer/integriteter.

I Sverige har etablissemanget anammat den tredje vägens politik, en sorts PK-socialism, där PK står för ”politiskt korrekt”. Även PK-socialism har en imperialistisk prägel på det teoretiska planet. Svenska makthavare har ju försökt få landet att framstå som en humanitär stormakt med ett världssamvete, vars politiskt färgade tyckande andra länder bör ta till sig.

I totalitarismens anda har de politiskt korrekta makthavarna med massmedias hjälp allt mer lagt beslag på landets fyra arenor, nämligen: 1) offentligheten, 2) näringslivet, 3) kulturen, 4) familjen.

Offentligheten och kulturen domineras redan av PK-ismen. Den del av näringslivet som servar välfärden får efter hand se sitt beroende av de korrekta makthavarna öka. Sist men icke minst vill PK-politiken försvaga/avskaffa kärnfamiljen.

”I det PK-fierade samhället måste den rena sanningen skyddas från folket.”

Politiker, som kritiserar globalismen och istället uttalar en strävan att vilja stärka det egna landet och dess arenor, blir en förment ”PK-fiende”. Detta i enlighet med den imperialistiska socialismens doktrin, att all ideologisk opposition är av ondo. Vinklade fakta och oärlighet har därvid blivit PK-metoder för att dölja den sanna verkligheten.

I en osund anda tycks vanligt folk i Sverige lida av en sådan PK-indoktrinering, att något egentligt ifrågasättande av PK-politiken sällan törs ske, ty då blir personen ifråga lätt sedd som ”PK-fiende”.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”

Inlägget Styrka och svaghet dök först upp på Närtalat.