Till Sverige kommer många utomeuropeiska människor. Så gott som alla har lämnat en maktfullkomlig statsbildning med ett dysfunktionellt samhälle präglat av lågt socialt kapital och dystra framtidsutsikter. Av de hitkomna är ungefär 11 % flyktingar per definition. Resten (89 %) utgörs av skyddsbehövande och lycksökare… ändå har etablissemanget valt att felaktigt kalla alla för ”flyktingar”.
Våra folkvalda makthavare vill gärna framhålla Sverige såsom världens kanske mest jämställda, fria, okorrupta, högtstående och ansvarskännade land. Alltför många medborgare i såväl Sverige som utlandet har tyvärr fallit offer för nyssnämnda skryt. Denna egenberömmande inställning tycks även ge sådana självgoda svenskar rätten att kritisera företeelser i utlandet. Att klandra ett grannland, där det görs
I Sverige har vi under de senaste generationerna haft en tydlig urbanisering. Tendensen har blivit, att kvar på landsbygden ses företrädesvis fler äldre än yngre och fler män än kvinnor. Detta har skapat en samhällelig obalans. Att makthavarnas asylpolitik sedan har förvärrat denna obalans är uppenbart. ”Samhällets bästa gynnar dom flesta.” Runt om i landsbygdens
Sveriges nationella vägval, alltså rikspolitiken, ska i samklang med riksdagens utlåtanden hanteras av regeringen och dess myndigheter. Det är således främst regeringen som bestämmer hur rikspolitiken ska utformas. Denna kan sedan hösten 2015 sägas vara i kaos/kris beträffande de asylsökandes antal. Man måste samtidigt konstatera, att motsvarande kaos/kris inte finns i våra grannländer utan är
Sverige kom under slutet av 2015 att drabbas av akut migrantkaos/flyktingkris. Orsaken var att antalet asylsökande vida översteg landets resurser. Extremt dåliga mottagningsförhållanden uppstod. Precis sådant som svenska företrädare tidigare hade klandrat länder vid EU:s yttre gräns för t.ex. Malta, Italien, Grekland. Det uppblossade migrationsproblemet kommer i nästa fas med största sannolikhet att skapa ökade
Den 4 december 2015 enades regeringspartierna om en lagrådsremiss (som delvis togs tillbaka). Dess syfte var kort och gott att ge regeringen en snabb möjlighet att kraftigt kunna minska inflödet av asyksökande till Sverige. Motiveringen sades vara att garantera ”samhällets säkerhet, dess funktionalitet och överlevnad”. Tydligare än så kan man knappast underkänna den egna och
Det är naturligtvis en ohållbar situation (”mes-anarki”), när lagstiftare drabbas av en sådan verklighetsskräck, att de själva väljer att inte våga följa gällande lagar, eller då de av feghet passiviseras av beslutsvånda. Än värre blir det när kritiska och okritiska röster bemöts med helt olika värdighet, och samma makthavare inte alls tycks beredda att
Sverige är inne i en demografisk omvandlingsperiod, vars konsekvenser ingen politiker kan ge besked om. Istället har vi fått (sept. 2015) en av etablissemanget initierad känslohysteri med en kraft, som vi inte har kunnat notera sedan häxprocessernas tid. Drevet försöker t.o.m. svartmåla faktabaserad opposition. Att regeringen inte kan hantera sin migrationspolitik, visar tanken på tvångslagstiftning.
Efterhand, som demokrati-fobi får allt större giltighet i beslutsfattandet, blir samhället bara mer och mer dysfunktionellt. Alltså: ju fler beslut som är befriade från förtrogenhet, desto större oreda i samhället. Oftast saknar beslutet då förankring i verkligheten vad gäller mål, medel och/eller kompetens ihop med befogenhet. Om politikens allra främsta mål/uppgift är att ombesörja och
Dagligen matar politiken och massmedierna oss med ”snyftreportage” eller en massa positiva aspekter till följd av migrations- och integrationspolitiken (= invandringspolitiken). Mera sällan skildras denna samhällspåverkan utifrån en sund skepsis. Ett sådant ifrågasättande lyfts därför kortfattat fram i de efterföljande textavsnitten. Där skulle alla ståndpunkter kunna vara hämtade från en akademiskt fiktiv undersökning Pretentiösa Invandringens Svenska Anpassning (PISA). På