Det finns personer, vilka har försökt att skapa ett paradis på jorden, i bemärkelsen idealsamhälle eller mönsterstat. De, som har satt störst avtryck, har kombinerat sin strävan med en ideologi. Enligt mitt synsätt finns det två diametrala ytterligheter… 1) imperialistisk socialism, och 2) nationalistisk pluralism. Imperialistisk socialism kan sägas representera regimer med en tydlig ambition
I landets högsta beslutande organ, Sveriges riksdag, har debattnivån/uppträdandet emellanåt kunnat karakteriserats som sandlådebeteende… med falskhet, personangrepp och mobbing. Blockpolitiken har dessutom format en hög förutsägbarhet enligt följande generaliserade mönster: ”vänsterkonstelationen” tycker känslomässigt, att ”högerkonstelationens” politik är ond. ”högerkonstelationen” tycker faktamässigt, att ”vänsterkonstelationens” politik är fel. ”Då sanningen ses slut ges hut utan prut.” När
Hur väl den politiska kampen mellan makthavarna och oppositionen fungerar, kan idag sägas vara ett kvalitetsmått på demokratins tillämpning. Åsyftade kamp har under årens lopp förekommit i olika former i alla hierarkiska samhällen. I romarriket benämndes maktens aristokrater ”optimas” (de bästa, de optimala), medan oppositionens anhängare fick heta ”popularis” (de folkliga). Romarnas båda åsiktsgrupperingar motsvaras
När just den personen/konstellationen, som äger högst status och/eller mest makt, har deklarerat sin uppfattning, och varje avvikelse kan ses som ett så illojalt beteende, att sund skepsis inte tillåter sig att få komma till tals… alltså ingen yttrar sig ifrågasättande utan biträder istället den framlagda uppfattningen mer eller mindre öppenhjärtigt, så har ”grupptryckets inre