På morgonen den 10 april 2017 fanns det säkert åtskilliga radiolyssnare i P1 som höjde lite extra på ögonbrynen. Då fick vi nämligen höra nyheten, att Region Skåne inte stöttade det svenska förslaget, att EU efter Brexit borde placera sin Läkemedelsenhet (EMA) i Stockholm. Från skånsk sida framhölls, att en lokalisering till Köpenhamn vore gynnsammare
Den 28 juni 2016 invaldes Sverige i FN:s säkerhetsråd för åren 2017-18. När olika dignitärer spekulerade, om vad som troligen var den främsta orsaken till detta, framfördes åsikten: Sveriges mångåriga arbete för ett stärkande av de mänskliga rättigheterna. En sådan förmodan bygger antingen på okunskap eller på falskhet… troligen på okunskap, särskilt vad gäller Sveriges
När svenska staten, genom Svenska sveket, enväldigt och lömskt ogiltigförklarade de folkrättsligt bindande avtalen gällande bl.a. Skånes självstyre, var detta ett förräderi mot både fredsvillkoren och det skånska folket. Statens avskyvärda agerande och dess kränkande framfart i Skåne har med tiden lett till Sveriges Största Skam. Låt oss göra en kortfattad återblick för att lättare
Ifall det verkligen förhåller sig på det viset, att svenska staten genom bedrägeri har berövat det skånska folket dess garanterade rätt till självstyre (inklusive dess lagstiftande parlament av delstatsmodell)… hur bör en person med ett sant rättspatos då agera? Detta utan att som hittills bli betraktad som tönt eller separatist. Frågan är tankeväckande i ett
”Avskånskas Skåne?” är säkert en fråga, som inte många har skänkt någon djupare tanke. Men om detta antagande skulle stämma, så skiljer skåningarna sig från folk i andra regioner t.ex. Skottland, Katalonien, Flandern, Åland, Baskien osv. Där månar man på ett naturligt sätt om både sitt språk, sitt kulturarv och sitt självbestämmande. Min upplevelse är…
Kan folkrättsbrott, vars verkan fortfarande är i full kraft, bli preskriberade? NEJ, skulle nog de flesta svenskar oförbehållsamt ha svarat. Frågan ställs med tanke på fallet, då en provinsiell folkgrupp eller minoritet, vilken lever med sin egen speciella särprägel i språk, lagar, kyrkoväsen och kulturarv, måste upphöra med detta. Om det då är staten, som
För en tid sedan såg jag rubriken ”Sverige – mänsklighetens land”. Detta pösande av självgodhet tycks ha blivit ett markant inslag i den svenska nationalkaraktären. Svensken agerar alldeles för ofta ”världssamvete”. När andra länder då klandras, framhäver vi underförstått också Sveriges förträfflighet. Denna osanna självbild drar emellertid ett löjets skimmer över både svensken och Sverige.
I den så kallade Saudikonflikten (mars 2015) kritiserades nämnda land av Sveriges utrikesminister för bristande tillämpning av de mänskliga rättigheterna. Förmodligen var det FN:s regler som avsågs. Dessa har emellertid aldrig varit giltiga i Saudiarabien, som tillsammans med många andra muslimska länder istället tillämpar det s k Kairoprotokollet. Obefintliga regler kan ingen anklagas för att inte följa. Det blir
Dagens icke-fungerande integration till följd av en gränslös migration åstadkommer troligen ett så fundamentalt politikerförakt, att vår demokrati lider skada. I den aktuella debatten talas oftast om integration (frivillig omnationalisering/anpassning). Det är ju en förutsättning för ett mångkulturellt samhälle, men är det egentligen detta som fullt ut bör eftersträvas? ”Lika barn leka bäst!” förklarar en