När våra makthavare undertrycker vårt nationella rättspatos (i bemärkelsen ”Vad är bäst för landet?”), skapas en allmän bitterhet. Denna kommer vid oförändrad politik att utvecklas till en allt starkare moralisk vrede. Berättigad bitterhet emanerar nämligen ur en uppenbar kränkningskänsla. Att försöka komma tillrätta med ”Vad som är bäst för landet” framstår ständigt som makthavarnas i
Sveriges välfärdsindustriella komplex – myntat av Patrik Engellau i ”Det goda samhället” – bygger på medborgarnas solidaritet med samhället och detta utifrån svenska värderingar… ett s.k. demokratiskt samhällskontrakt. Förutsättningen är, att allmänheten litar på samhällets förmåga att producera hjälpande nyttigheter. Principen är enkel: Ej få få bidra, medan få få bidrag. Förhållandet mellan bidra och bidrag måste då
Efterhand, som demokrati-fobi får allt större giltighet i beslutsfattandet, blir samhället bara mer och mer dysfunktionellt. Alltså: ju fler beslut som är befriade från förtrogenhet, desto större oreda i samhället. Oftast saknar beslutet då förankring i verkligheten vad gäller mål, medel och/eller kompetens ihop med befogenhet. Om politikens allra främsta mål/uppgift är att ombesörja och