Sanna förfalskningar

swedish flag photo

”Svensk” har blivit ett slagträ i den politiska debatten rörande integration. Foto: freddie boy

”Svensk” är en nationalitetsbeteckning med koppling till Sverige och/eller svenskhet. Denna folkliga identitet har länge präglats av: 1) svenska som förstaspråk, 2) svensk värdegrundsfostran och 3) kärlek till den svenska naturen. Numera kan också en person med bosättning eller medborgarskap i Sverige kallas svensk, även om svenskhet helt saknas.

Under senare år kan man konstatera att ”svensk” har blivit ett slagträ i den politiska debatten rörande integration. Det ställs också frågor, ifall invandrade personer som har blivit kändisar är svenska eller ej. Acceptansen varierar nämligen samtidigt som etnisk stolthet förtigs och undanträngs. När det rapporteras om svenskar som begår terrorhandlingar, kan man uppleva att varken individerna eller medierna respekterar svenskheten. Sanningen har ju så gott som undantagslöst visat sig vara, att de åsyftade personerna visserligen är svenska medborgare men utan genuin svenskhet.

I rapporteringens ordval ”svenskar” inkluderas utan förbehåll dessa terrorister såsom varande svenskar i allmänhet. Sannolikt styrs nämnda rapportering av det politiskt korrekta önskemålet att minimera skillnaderna i värdegrund mellan ”vi och dom”. Genom att i största möjliga omfattning inte avslöja terroristerna eller brottslingarna såsom tillhörande en del av ”dom”, blir istället ”vi” drabbade av ett missriktat skuldbeläggande. Detta kan knappast ligga i linje med en ärlig och demokratisk information.

Är Sverige ”Svearnas rike”?

För att få politisk korrekthet har begreppet ”svensk” gjorts otydligare. Otydlighet har däremot alltid funnits, då det gäller ordet ”Sverige” – särskilt beträffande dess betydelse. Att både ordet och landet fortfarande har ett ursprung som vilar på osäker grund kan sägas vara en följd av skrytsam äregirighet, och att historia inte är någon exakt vetenskap. Avsevärd kunskap om vårt förflutna grundas på tolkningar av det sanna skeendet. Dessa vanligtvis trångsynta uttydningar kan vara vilseledande, ja rent av falska… typ ”Segraren skriver historien”. Det har nämligen ofta funnits en ambition att förhärliga det av makten påbjudna synsättet.

Vår historia innehåller många sådana exempel på ”patriotiska” förfalskningar. Under flera hundra år var det som om professorerna vid Uppsala universitet innehade ensamrätten, då det gällde att tolka och fastställa historien före det svenska rikets enande. Utifrån källor såsom Beowulfdikten, Ynglingasagan och Adam av Bremen tyckte man sig kunna koppla deras skildringar av folk och natur till den arkeologiska situationen i Uppland, och då med ett särskilt fokus på Gamla Uppsala. Detta område påstods vara urhemmet för de mäktiga swearna (olika stavningar förekommer).

Generation efter generation fick i skolan lära sig, att swearnas hednatempel hade legat invid kungshögarna i Gamla Uppsala. Därifrån företog swearna krigståg och erövrade intilliggande områden bl a de götiska domänerna. Vidare kom de med tiden att grundlägga kungadömet Sverige, där betydelsen självklart skulle härledas såsom ”swearnas rike”. Denna teori kan kallas Uppsalaskolan. I landet Sverige var det naturligtvis de mäktiga swearna i nuvarande Uppland som hade ensamrätt att välja kung. Detta har man ju också fått bekräftat av västgötalagens Rättslösabalk, där det med nutidsspråk står: ”Swear äga konung att taga och så vräka”. Swear utvecklades med tiden till att bli svenskar, och Uppsalaskolans tolkningar till att länge förbli oemotsagda.

… eller ”Vårt eget rike”

Omkring år 1900 började emellertid professor Lauritz Weibull i Lund att på allvar ifrågasätta Uppsalaskolans ståndpunkter. Hans kritik gällde i första hand bristen på vetenskapligt godtagbara källor. För att göra den historiska forskningen mera exakt lanserade han en undersökningsmodell, som kom att kallas ”den källkritiska metoden”. Genom att tillämpa den källkritiska metoden kom allt fler av Uppsalaskolans etablerade önskedrömmar/lärdomar med rätta att ifrågasättas. Kungshögarna i Gamla Uppsala kunde konstateras vara kvinnogravar, och stolphålen efter hednatemplet var inget annat än stolphål efter den på platsen uppförda kyrkans byggnadsställning.

Viktigast av allt blev kanske insikten, att det var de mäktiga götarna, som hade gjort de erövringar, vilka kom att bilda kungariket Sverige. Götar har alltid haft ett geografiskt ursprung kopplat till götalandskapen. Swear torde sannolikt vara ett språkligt betingat ord. (Något Swealand fanns ju faktiskt aldrig under varken järnåldern eller medeltiden.) Swear kan då ha haft att göra med ordet swe/swi, som betydde: vi själva, de våra, våra egna. Närbesläktade ord idag är svåger, svärmor etc. Ifall swear var ett uttryck med nyssnämnd betydelse, kan götarna mycket väl ha använt just det ordet om sig själva. Då blir ju västgötalagen mera logisk: ”Vi själva (swear) äga konung att taga och så vräka.” Alla kungar från den här tiden kom ju också från Götaland, inte från området som först senare skulle benämnas Uppland. Vidare måste Sve­rige i så fall från början ha betytt: Vårt eget rike.

Otydligheten framförallt gällande ordet ”svensk” har kommit att skapa olustkänslor. Detta utifrån det kontroversiella påståendet från högre ort, att vårt eget rike (Sverige) inte längre ägs av svenskhetens folk, utan gemensamt av alla med beteckningen ”svensk”.