Tabu-frågan

Västvärldens sekulära demokrati och civilisationen islam – som olja i vatten, eller är integration möjlig?

Arvet efter Palmes politik är förbluffande ”heligt” utan något reellt ifrågasättande. Han och hans ministrar avskaffade faktiskt folkhemmet och ersatte detta med ”världshuset”. Förändringen kunde ske genom etablerandet av en svensk värdegrundsdemokrati. Denna verkar som en förförisk och samvetsfrälsande illusion om godhet, där oförmåga döljs bakom ett sken av högre moral.

Värdegrundsdemokrati kräver en ideologisk konsensus. Därför måste alla involverade, dels anamma de oprecisa tankarna om vad värdegrunden är, dels ställa upp på dess ”goda” politik. Den som inte gör detta kan betraktas som ”ond” t.ex. rasist. Ett sådant synsätt medför, att det blir väldigt svårt att ändra inriktning på politiken. Den skulle ju då förmodligen bli mindre ”god”. Därför kan förändringar utebli, även sedan man märkt att konsekvenserna framstår som oönskade.

Värdegrundsdemokratin har utöver kärnfamiljens upplösning gärna lyft fram mångkulturalism och feminism, till vars ”onda” motpoler nationalismen respektive patriarkatet har utmålats.

Parallellsamhällen i utanförskapsområdena

För att skapa ett mångkulturalistiskt Sverige krävs invandring. Eftersom den tidigare genomförda arbetskraftsinvandringen alltid hade varit positiv för landet, blev motståndet  ringa. Men värdegrundsdemokraterna frångick generellt sett immigration av detta slag och satsade istället på asylinvandring. Det skedde med i första hand känslobaserade (oftast faktabefriade) argument.

Eftersom värdegrundsdemokratin inte tolererar något ifrågasättande har invandringspolitiken – i motsats till våra grannländer – inte kunnat bli ordentligt diskuterad. För vanligt folk har det länge varit självklart, att vi inte ska ta emot fler invandrare än vi kan ta bra hand om. De ”goda” värdegrundsdemokraterna såg dock inget behov av någon volymbegränsning, förrän i samband med systemkaoset 2015. Då fick den berättigade politiken bli tillfälligt ”ondare”, för att i viss mån rätta till försumligheterna.

Utanförskapsområden (läs: invandrarområden/problemområden) är enklaver där ett överlägset antal av invånarna står utanför den gemenskap som medlemmar i det svenska kollektivet erbjuds. I enklaverna skapas egna samhällsstrukturer, dit intrång (t.o.m. av blåljuspersonal) ogillas. Vi får på så sätt parallella samhällen. Det innebär också att anpassning till majoritetssamhället försvåras.

”Varje religiöst dominerad civilisation,
som lär stå över all sekulär organisation,
är respektlöst fascinerad i ’rätta’ tron.”

Enbart utvecklingen av utanförskapsområden visar hur fel den omhuldade invandringspolitiken har varit. År 1990 fanns det 3 st sådana områden, 2002 – 128 st, 2006 – 156 st och 2012 – 186 st. Det tycks som om makthavarna inte sett sig kunna reagera, eftersom deras värdegrund har förbjudit dem detta. Illa är det, när sådan ideologi går före landets bästa.

”Ingen het solidaritet utan fet reciprocitet.”

Åsiktsförbud

Generellt sett domineras utanförskapsområdena av bekännare till islam. Eftersom islam är en civilisation med en egen religion, en egen lag (sharia), en egen rättskipning, egna koranskolor och egna samhällsregler, så är intresset för ett närmande till ”det svenska” nästan obefintligt. Detta fastslås också i Koranen 8:75. ”De, som antagit tron och utvandrat och kämpat för Guds sak, och de, som givit skydd och hjälp, dessa äro de verkligt rättrogna; de skola få förlåtelse och en härlig lott.”

”I, som tron, striden mot dem bland de otrogna, som bo i närheten, och må de finna stränghet hos eder! Veten, att Gud är med de gudfruktiga.” (Koranen 9:124)

Det finns således en stor grupp invandrare , som klart motsätter sig att bli ”svenska i sinnet”. Om våra makthavare inte gör något, kommer landets utanförskapsområden att permanentas såsom parallella samhällen och bli monument över en misslyckad värdegrundsdemokrati.

”Den, som är förmer än andra, kan få klandra.”

Det finns en fundamental samsyn mellan värdegrundsdemokrati  och shariademokrati. Denna samsyn eller ”överlappande konsensus”, inklusive dess tydliga åsiktsförbud, finns på pränt i (de muslimska staternas människorättsliga dokument) Kairodeklarationen artikel 22a: ”Alla ska ha rätt att framföra sina åsikter såvida de inte strider mot sharias principer.”

Endast ett enda ord – nämligen det näst sista – behöver bytas ut mot ”värdegrundens”, så blir samsynen åskådliggjord.

Feminismens kämpainsats

Feminismen, som är ett av fundamenten hos värdegrundsdemokraterna, har måst skilja på idé och verklighet. I mötet med muslimernas patriarkala traditioner har kvinnans likaberättigande fått stå tillbaka både här hemma och utomlands.

”Mest, flest eller bäst hinder hittar ovilliga.”

För att feminismen ska nå framgång måste dess företrädare våga ifrågasätta (inte mannen utan) samhällets mest kontraproduktiva strukturer… t.ex. Vad måste civilisationen islam avstå ifrån, för  att få verka i vårt sekulära samhälle? Åstadkoms inte detta nationellt eller på EU-nivå reduceras kanske feministernas kämpainsats till det jämställda ordet ”hen” i den internationella hönsgården.

”Göra kvinnans underkastelse till religion, gör tron utan skick och fason.”

Kulturarvs-sekulära accepterar individuellt det sekulära samhällets strukturellt  kristna utformning men utan religionens gudomliga övertro. Flertalet svenskar verkar vara kulturarvs-sekulära eller kulturarvs-kristna. I mångt och mycket tycks hitkomna muslimer hålla fast vid en diametralt motsatt uppfattning. Om vi ska undvika parallella samhällen, föreligger här en gigantisk kulturkrock.

För samhällets stabilitet är det sanningsenliga svaret på tabufrågan (nedan) ihop med adekvata åtgärder av största vikt:

I vilket västland med en märkbar muslimsk minoritet respekterar denna diaspora att avhålla sig från all sådan politisk islamisering, som faktiskt kränker landets sekulära demokrati samt dess mänskliga rättigheter och legitima jämställdhet?