Politik (enligt Aristoteles, politikós = statskonst) är förmågan att vinna och utöva offentlig makt för att lösa samhällsproblem. God politik, vilken sätter kompetens före värderingar, prioriterar det gemensamma före ideologiska intressen. Med sunt förnuft drivs aldrig politik mot bättre vetande.
Många av de olösta samhällsproblem, vilka rikets makthavare förnekar eller benämner utmaningar, tycks de själva ha skapat. Det kan också vara den logiska förklaringen, till varför problemen förblir olösta… För att rätta till de uppkomna svårigheterna krävs ju en ny och annorlunda politik jämfört med den hittills förda. Att på så sätt erkänna tidigare misstag är dock inte maktens paradgren.
Maktens vurm för beröringsskräck med multihyckleriets underlåtenhetssynder motverkar folkets demokratiska verklighetsuppfattning. Då en allmänt tillgänglig verklighetsbild inte tillåts dryftas, kan man säga att makten försöker tysta folket, vilket initialt kan gynna den offentligt utmålade ”vederhäftigheten”… men ärlighet brukar vara längst.
Ovinklade och icke utelämnade fakta ( = nödvändiga sanningar) för att förstå helheten i politiken, är en förutsättning för demokratin/rättssamhället. Varje politisk fråga där nödvändiga sanningar undanhålls folket, är en stöld från demokratin/rättssamhället. Om sådana stölder har en konsekvent kontinuitet indikeras att maktutövningen (åtminstone partiellt) motverkar demokratin/rättssamhället.
Den teoretiska grunden för samexistens i ett modernt, fungerande samhälle vilar på tre ideologiska fundament (jmf. Närtalat: Konspirationsteorier)
- Politik, som ska bygga på fakta och vara övertygande.
- Religion, som ska bygga på tro och vara förtröstande.
- Moral, som ska bygga på känsla och vara rättvisande.
Sunt förnuft kan upplevas som förmågan att i beslutsfattandet kunna hålla isär de tre ovanstående fundamenten. Ifall detta inte görs i tillräcklig omfattning, skapas osäkerhet/otrygghet i samhället. Det mentala och geografiska avståndet mellan makthavare och avnämare kan också vara en sådan faktor, vars allt större gap verkar vara en källa till ökad oro.
Den centrala maktkoncentrationspolitiken har ju utan något resonabelt fokus på en vettig mättnadsgräns orsakat en ackumulerad institutionell anorexi, samtidigt som den har gynnat och glorifierat bl.a.: värdegrundsetableringen, urbaniseringen, kulturglobaliseringen, invandringen och pensionärsdiskrimineringen. Naturligtvis vållar detta oro.
Politikens negativa resultat (till följd av brist på verklighetsförankring och rationella beslut) har dolts med bl.a. malign faktalynchning. Detta fungerar dock allt sämre, eftersom vanliga skattebetalare upplever att välfärdssamhällets service underpresterar i nästan alla discipliner, och att de negativa effekterna har en och samma orsak.
Ifall mina dystopiska fördomar koncentreras till en självuppfattad och extrapolerad bild av politiken och medierapporteringen, så heter landets allvarligaste (och ännu tabubelagda) utmaning: Negativa effekter av den muslimska invandringen. Dess oönskade följdverkningar märks nu inom nästan alla samhällsområden. OBS! Ansvaret för invandringsstrategin åvilar staten… ingen annan!
Invandringspolitikens olika ideologier/strategier kan skämtsamt tyckas fokusera på:
- mer bidragssocialism (V)
- mer röstboskap (S)
- globalistisk lekstuga (MP)
- överbefolka glesbygden (C)
- importera välfärdsbelastning (L)
- ekumenisk magdans (KD)
- fler låglöneaspiranter (M)
- assimilerad knätofskultur (SD)
Så länge den islamiska diasporan här i landet varken låter sig vägledas av Sveriges regelverk eller människorättsnormer utan av islamvärldens dogmer, kommer den nuvarande svenska politiken att misslyckas. Bortsett från muslimsk andlighet hör islamisk civilisation inte hemma i Sverige. Detta är ett försummat faktum, vilket troligen blir besvärligt att implementera.
”Så länge en varböld inte behandlas varar den.”
Hur ska medborgarnas oro samt politikens problem/utmaningar kunna lösas? Några tänkbara förslag:
För det första måste den ”heliga” likvärdighetsprincipen börja tillämpas även i riksdagen och i andra politiska sammanhang. Ingen åsiktsmotståndare ska ovidkommande eller slentrianmässigt få stämplas med ovärdighet på grund av insinuerad arvsynd e.d. Åsikter/åtgärder i obekväma frågor måste sakligt få diskuteras och beslutas med stor öppenhet.
Lyhördhet för folkviljan får inte begränsas till Stockholmsområdet.
För det andra måste allt direkt liksom indirekt missbruk av offentliga medel minimeras både strukturellt och på individnivå. Alla regler och bestämmelser måste göras så tydliga, att samhällets effektivitet optimeras. Ett enda Bidragsverk måste då skapas. Med undantag av politiska befattningar måste alla andra offentliga tjänster tillsättas utan jäv i enlighet med gällande meritvärderingssystem. Dessutom måste tjänstemannaansvaret återinföras.
För det tredje måste politikens övergripande mål svara mot frågan: ”Vad är bäst för Sverige?” För att bemästra det svenska tillståndet krävs (som i Schweiz) en samlingsregering, där alla måste dra åt samma håll. Parallellt med detta måste Sverige regionaliseras och få regioner med egna parlament. Då utvecklas demokratin i hela landet genom att politiken blir bättre folkförankrad.
För det fjärde måste det inrättas en ”Generalklausul”, enligt vilken regeringen kan fatta omedelbara interimsbeslut. Detta för att genast kunna täppa till nyupptäckta luckor i lagen.
För det femte måste en från politiken fristående författningsdomstol inrättas, så att felaktigheter i maktutövningen inte (såsom nu är fallet) ska bedömas av politikerna själva.
”Olika ideologiska hemvister skapar ideligen rika tvister.”
Ovannämnda exempelsamling på ”måsten” medför en genomgripande förändring, vilken är tänkt att kunna fungera långsiktigt. Samtidigt med detta är det nödvändigt, att själva politiken görs tydligare, ”snabbare” och mera undantagslös. Samhällets krav beträffande invånarnas ansvar får inte heller försummas att läras ut. Lyckas detta får vi kanske tillbaka Du gamla, du fria…
Sveriges gigantiska utmaningar kommer knappast att kunna lösas med den nuvarande demokratimodellen och den nuvarande politiken.