Demokratur

När landets högsta ledning över tid prioriterar sin egen makt mer än rättsstatsprincipen uppstår mer och mer demokratur. (I enlighet med Vilhelm Mobergs bedömning.)

Rättsstatsprincipen är en grundtanke eller utgångspunkt, där en sund balans mellan parlamentet, domstolarna och regeringen bestämmer den politiska överhetens maktutövning gentemot de folkliga undersåtarna. Syftet är att skydda de folkliga undersåtarnas medborgerliga fri- och rättigheter från politiskt maktmissbruk. De viktigaste ”skyddsobjekten” för individen är därvidlag: 1) tryggheten, 2) yttrandefriheten, 3) äganderätten och 4) näringsfriheten.

  1. Avser bl.a. frihet från våld, övergrepp, sjukdom och fattigdom.
  2. Avser bl.a. frihet från censur, åsiktsförtryck och ärekränkning.
  3. Avser bl.a. frihet från konfiskation och socialisering
  4. Avser bl.a. frihet från bolagiserings-nonchalans.

Sossefilia är ett fyndigt nyord (= sosse-samfundets mål), vilket syftar på sossarnas allt mer fromma men outtalade dogm om sin egen allt mer ”felfria” politik… som ansvarsfullt ska leda fram till ett monopolistiskt EN-politik-samhälle. (Detta har i vissa delar anammats även av andra partier.)

Sosseriet är annat fyndigt nyord (= sosse-samfundets medel), vilket syftar på sossarnas allt mer omfattande rikskorruption, varvid utformare, handhavare och avnämare görs allt mer beroende av bidragssystemet. Detta beroende alstrar ju röster i val och kan därför bli självgenererande.

”Sossefilia med tomt mål må tycka, att fromt via sosseriet få leda bli lycka.”

I Sverige är numera politiker mera partivalda än folkvalda. Därför har vi en kraftfull ”partipiska” men knappast någon existerande ”folkpiska”. Istället för att granska makten har den med bidrag mutade journalistiken valt att fostra folket i maktens anda. Här används olika måttstockar för rätt-tänkande aktivister och oliktänkande extremister.

Dessutom har partierna tillskansat sig så generösa bidrag, att de har gjort sig ekonomiskt oberoende av folket. Därtill medför en långt driven ansvarsfrihet, att folket kan luras, och detta utan konsekvenser för de skyldiga… (ex. Vi ska ha Europas lägsta arbetslöshet år 2020 – LÖGN! Flyktingarna är välutbildade – LÖGN! Nysvenskarna ska rädda pensionerna – LÖGN! Kritiken är osolidarisk – LÖGN! Hela Sverige ska leva – LÖGN! Listan kan göras längre!).

”Bluff – – – Förvärrad bluff – – – Politik”

Att tillerkänna sossarna goda intentioner har blivit som att införa en ny religion (sossefilia), vars korrekta åtgärder måste tillbedjas. Den som vägrar detta kan anses som ond och då få utsättas för agg-attacker. När sossefilia förkunnar sin värdegrunds största bluff, är lydelsen: ”Alla människors lika värde”. Först, när ingen individ äger någon förmån, har alla människor lika värde! Fastän sossefilias mantra är en bluff fortsätter den progressiva värdeoffensiven.

Positiv särbehandling, straffrabatter och löneskillnader hade inte förekommit, ifall mantrat om ”Alla människors lika värde” hade varit sant. Varje människas egenvärde bestäms av situationen och utbytbarheten. Däremot gäller ”Alla människors lika värdighet överallt utom i Sverige.

Värdegrunden kan betraktas som en illusion, vilken återspeglar en av makthavarna skenheligt förljugen verklighetsbild. Det är riksmedias kompakta återgivande av detta synfel som medför, att osakligheter inte avfärdas. Därför har exempelvis kön blivit en social konstruktion grundad på individens känslomässiga uppfattning.

Till följd av sosseriets förkunnelse har mänskliga skillnader blivit av ondo. Därför har makthavarna uppmanat folk att inte ställa grupp emot grupp, men det är faktiskt precis, vad de själva har gjort: feminister – män, HBTQ-personer – hetero-individer, nysvenskar – vanesvenskar, stadsbor – lantisar, rasifierade – vita, islamister – islamofober, vänsteraktivister – högerextremister osv. I nyssnämnda motsättningar anses som regel minoriteten förorättad och ska därför kompenseras.

Makthavarna lyfter fram och gynnar minoriteter – ”minoriteternas marknad” – vilket fragmentiserar folket. Att härska genom att söndra är en välkänd metod, som har försvagat oppositionen men ökat polariseringen i samhället. Då detta påstås vara oönskat, måste retorikens politik ha blivit falsk eller kontraproduktiv.

Då den bidragsberoende journalistiken medelst känslodrivna tolkningar främjar ett syfte (att även fortsättningsvis erhålla skattefinansierade bidrag), blir den partisk genom att gynna bidragsgivaren. Alltså blir det makthavarnas verklighetsbild som journalistiken förmedlar. Parallellt med detta försöker makten och maktens lakejer att tysta alla verkliga dissidenter genom stigmatisering. Ju mer all opposition bringas till tystnad eller medlöpande, desto ”korrektare” framställs maktens politik.

 ”Smolket med berövat fakta… gör folket bedövat sakta.”

När  sosseriets  bidragskommersiella  maktmaskineri  har nått ett visst genomslag, blir sosseriet en ganska bred karriärväg för hågade strebrar. Partibok blir då viktigare än kompetens. Det kan vara en anledning till samhällets så många tillkortakommanden gällande styrningen av vården, skolan omsorgen, polisen, integrationen osv. Förmodligen ger sossefilias godhetstro sosseriet för stora uppdrag. Då något går fel, så behöver ju därför bara mer resurser tillskjutas.

Nationalister (enträgna patrioter) hyser respekt för nationell auktoritet och aversion mot samhälls-onyttig sysselsättningsterapi, medan globalister (storsinta hycklare) och islamister (missledda egoister) vördar det motsatta. Nationalister hyllar moralens rätt eller fel, medan globalister och islamister högaktar känslans ont eller gott.

När sossefilia genom sosseriet – och detta trots folkets bävan – har nått sin kritiska massa… har demokraturens och smolkets EN-politik-samhälle genom byråkraturens kallt monpolistiska strävan så smått fått allt att passa.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”