Den allvarsamma leken

Regeringen Edén 1917-20
Regeringen Edén 1917-20, ledd av Liberala Samlingspartiet i koalition med Socialdemokraterna var den första regeringen S ingick i. Den följdes av en S-regering ledd av Hjalmar Branting.

Innehållet i den här essän handlar i korta ordalag om det Socialdemokratiska Arbetarpartiet (SAP) och den politiska samt fackliga arbetarrörelsens ”lek” med den svenska demokratin.

SAP växte fram som en följd av industrialiseringen och kämpade för allmän rösträtt samt kravet att få bilda fackföreningar. Båda dessa vällovliga ståndpunkter vann gehör och förverkligades.

Under 1920-talet blev SAP en maktfaktor. Från och med 1930-talet styrde man utvecklingen i landet. Samarbetet mellan SAP och Bondeförbundet (nuv. Centerpartiet) säkrade makten. Det svenska arbetarpartiet (SAP) idkade ett givande utbyte med det tyska arbetarpartiet (NSDAP, alltså det nationalsocialistiska nazistpartiet). Bondeförbundet visade sin sympati för NSDAP genom att hittills vara det enda parti i riksdagen med ett rasistiskt partiprogram… Historien förskräcker liksom ”glömskan”!

”Likställa nationalist med nationalsocialist visa först som sist en förställd brist.”

SAP fortsatte sin reformagenda och lanserade tanken på ett folkhem. Vi fick bl.a. barnbidrag, semester och ett avskaffat statarsystem. Under 1950- och 1960-talet inträffade de s.k. rekordåren. En betydande del av Europas produktionsapparat var sönderbombad medan Sveriges var helt intakt. Den svenska industrin gick på högvarv. Arbetskraften räckte inte till, varför sådan nu kom hit från framförallt Finland och Sydeuropa. De hitkomna fick snabbt arbete.

Det svenska skolsystemet (folkskola + realskola/yrkesskola/arbete ”långa vägen”) framstod genom elevprestationerna som ett av världens bästa. Trots detta och mot lärarkårens önskemål införde SAP den ”socialiserade” grundskolan. De ansvariga motiverade sitt beslut med behovet av ökad likvärdighet. Denna ökades självfallet på pappret… men knappast ur den enskilde elevens aspekt, då nivågrupperingen (strukturell lärandeanpassning) samtidigt försvann.

”Sakna hum kallas i skolan flum… annan naivism bli mångas aktivism.”

Nästa stora projekt gällde bostadsbristen, vilken skulle byggas bort genom Miljonprogrammet (100 000 nya bostäder varje år i tio år). Parallellt med detta påbörjades en så rejäl utbyggnad av den offentliga sektorn (vård, skola omsorg samt administration), att denna blev till den ofantliga sektorn. Här anställdes mest kvinnor, varför åtgärden ifråga slog sönder kärnfamiljen. ”Ropen skalla dagis åt alla!” Kvinnorna kom därigenom att få ”dubbelarbeta” och skilsmässorna ökade.

SAP tycks ha haft en dold agenda för att kunna politisera 1) byråkratin, 2) massmedierna och 3) civilsamhället… vilka alla tre måste vara partipolitiskt obundna för att bäst kunna tjäna folket/landet.

1) I början av 1970-talet avskaffade man tjänsteansvaret för offentliganställda ämbetsmän/tjänstemän, så att dessa kunde börja agera politiskt i byråkratin utan att straffas.

2) Man införde det s.k. presstödet för att stärka demokratin… hette det. Stödet utformades dock så, att det i första hand gick till socialdemokratiska och centerpartistiska tidningar. Som pricken över i har SAP skattefinansierat public service… ”Ingen biter den hand, som föder en!”

3) ”Ett gott ord” gäller på samma sätt också för de flesta riksföreningar och stiftelser, vilka helt eller delvis är finansierade med skattemedel. Genom skenmyndigheter (t.ex. Folkbildningsrådet, Forum Syd/ForumCiv, m.fl.) slussas miljardbelopp av våra skattepengar ut, och detta utan att insyn eller offentlig redovisning föreligger.

”Då inkompetensen gryr, få sej bryr. Då inkompetensen yr, gå grej överstyr.”

Mer och mer uppdagades och påtalades, att den fackliga arbetarrörelsen (förbund inom LO, Landsorganisationen) tvångsanslöt sina medlemmar till SAP – kollektivanslutning. När detta odemokratiska tvång så småningom fick avskaffas bytte det i förekommande fall egentligen bara namn till organisationsanslutning. Den som reserverade sig mot att en del av fackföreningsavgiften skulle tillfalla SAP blev noterad och kunde sedan inte göra någon facklig karriär. På senare tid har man tagit värdegrunden till hjälp för att ”rättrådigt” kunna utesluta medlemmar.

SAP önskade med LO:s benägna hjälp att socialisera näringslivet. Det skulle ske med s.k. löntagarfonder. Arbetsgivarna skulle avsätta en del av företagsvinsten i fonder, vilka facket skulle förfoga över. På så sätt skulle facket med tiden kunna ta över företaget. Här mötte SAP dock så stort motstånd, att förslaget om löntagarfonder hamnade i papperskorgen.

Genom att införa generösa partibidrag gjorde SAP och de andra riksdagspartierna sig allt mer oberoende av medlemsavgifterna och därmed också av medlemmarna och deras inflytande. Som en naturlig följd av detta minskade politikens/maktens hänsyn till folket.

Detta illustreras på ett utmärkt sätt av beslutet om nationaldag. Sedan urminnes tid har midsommarafton (23 juni) varit folkets största festdag under sommaren. Utan någon känd konsekvensanalys bestämde makthavarna, att midsommarafton alltid skulle infalla på en fredag… dvs. dagen ifråga förlorade sitt datum. Slutligen bestämde riksdagen att helt strunta i den 23/6 och istället göra maktens eget historiska datum (6/6 med: kungaval, grundlagar och flaggans tidigaste hyllande på Skansen) till nationaldag.

”I midsommardansen minns folket romansen, som fick minska distansen.”

Att fjärma demokratin från folket kunde SAP även åstadkomma med hjälp av överstatlighet. Dvs. makthavarna ålade Sverige att följa internationella beslut, som hade sitt upphov inom FN och/eller EU. Genom att betala onödigt stora summor till dessa internationella institutioner och andra NGO-sammanslutningar (ex. hjälporganisationer) kunde Sverige till följd av uttalanden av främst SAP-politiker betraktas som ett världssamvete… enligt egen bedömning ”en humanitär stormakt”.

SAP:s stora generositet med svenska folkets skattemedel fick i den socialdemokratiska propagandan ge sken av en sådan stor godhet, att den svenska självbilden i SAP:s regi blev väldigt chauvinistisk.

”En svensk tiger om osvenska intriger.”

År 1999 slöt den socialdemokratiska sidoorganisationen Broderskapsrörelsen (nuv. Tro och Solidaritet) ett projektavtal med Sveriges Muslimska Råd. Detta påstås ha främjat den gigantiska, muslimska invandringen… en företeelse som aldrig har fått bli demokratiskt legitimerad av den svenska väljarkåren. Maktens behov av folkligt stöd har ju ej heller förelegat. Invandringens volym och kostnader har folket som sagt aldrig fått ta beslut om… ändå rör det sig om enorma miljardbelopp.

”Att invandringen få klassamhället, könsorättvisan och segregationen förstärkt…

må blott de oansvariga förmärkt.”

I invandringsfrågor har SAP gärna samarbetat med andra vänsterpartier. Under en valrörelse frågade en manlig pensionär: ”-Vad kostar egentligen invandringen?” Ett av språkrören svarade: ”- Det här handlar om människor… inte om siffror!” … Oförskämt! Vidare blev den som önskade få hit färre invandrare ansedd som ”flyktingfientlig”. Däremot blev den som önskade se färre sjukhuspatienter aldrig anklagad för att vara ”sjuklingfientlig”.

”Då nyheter ofritt blommar, så gror sprittande fördomar.”

Med syftet att främja invandringen har makthavarna i samma anda beslutat, att Sverige ska vara mångkulturellt. För att underlätta detta måste den svenska kulturen bagatelliseras och hånas. För en del år sedan såg jag följande program-annonsering: Nationaldagsfirandet inleds med magdans …  (Detta råkade gälla Fredriksdal i Helsingborg.) Vår politiska nationaldag tycks ha tillägnats invandrarna/nysvenskarna i större utsträckning än vanesvenskarna… alltså en inter-nationaldag!

”Politiken sakna nationalmoral, då den förvandla folkhemmets trygga plats till dess motsats.”

Den existentiella hemmakulturens samhälle får inte med tvång förändras av främmande faktorer. Att inte fira en svensk nationaldag med enbart vanesvenskarnas kulturyttringar verkar hånfullt förnedrande, och måste ju dessutom ur integrationssynpunkt vara kontraproduktivt.

Visste du att SAP och kompani har indelat Sverige i åtta storregioner (på EU-språk: NUTS 2)?

Dessa storregioner är:

  • SE 11- Stockholm
  • SE 12- Östra Mellansverige
  • SE 21- Småland med öarna
  • SE 22- Sydsverige
  • SE 23- Västsverige
  • SE 31- Norra Mellansverige
  • SE 32- Mellersta Norrland
  • SE 33- Övre Norrland

Tanken är, att dessa storregioner ska vara någorlunda jämbördiga och bli styrda med en långt driven decentralisering enligt subsidiaritetsprincipen: Alla politiska beslut ska tas på lägsta effektiva nivå. Att partierna i riksdagen med SAP i spetsen skall avstå någon reell makt till demokratiska församlingar närmare folket är dock föga troligt, men om så inte sker… blir alltihopa falskskyltat.

”Bluff – – – Förvärrad bluff – – – Politik”

Två begrepp, som kan anses beteckna SAP:s teori och praktik, är sossefilia (ideologin) respektive sosseriet (maktutövningen). När sossefilia förkunnar sin värdegrunds största bluff, är lydelsen: ”Alla människors lika värde”. Först, när ingen individ äger någon förmån, har alla människor lika värde! Fastän sossefilias mantra är en bluff, som strider mot alla människors enskilda/olika utbytbarhet, fortsätter den progressiva värdeoffensiven.

”Värdegrundens vidskeplighet ses konkret i maktens religiositet.”

Ur nyssnämnda bluff har sossefilia m.fl. vänsterorienterade synsätt fastslagit den ännu falskare tesen: ”Alla faktas/synsätts/minoritetsuppfattningars lika värde.” Identitetspolitikens relativism bygger på detta. Den av SAP omhuldade identitetspolitiska sekterismen är en återspegling av de varierande minoriteternas fördomsfulla egoism utifrån en förment diskriminering (orsakad av den vite mannens patriarkala ondska), och dess symbol har blivit prideflaggan/regnbågsflaggan.

Sosseriet hanterar sossarnas allt mer omfattande rikskorruption, där utformare, handhavare och avnämare görs allt mer beroende av det skattefinansierade bidragssystemet. Detta skapande av ett odemokratiskt beroende – den allvarsamma leken – som sannolikt alstrar röster i val, kan betraktas som ett lömskt samhällsproblem och därtill säkerligen bli självgenererande.

”Le vid avståndstagande, ske invid bedragande.”

Genom SAP:s allvarsamma lek med den ”goda” känslans dominans över obekväma fakta, och detta kombinerat med nedsolkning av ”onda” individer och deras yttranden, har politikens åsiktskorridor gjort en vänstersväng. Hela den politiska spelplanen har därigenom blivit förflyttad åt vänster.  Mittpunkten har då samtidigt fjärmat sig från den stabilt stillastående Medelsvensson, så att dennes ”gamla” synpunkter till följd av politikens fortsatta vänsterfärd har kommit att bli betraktade som populistiska eller högerextremistiska av SAP, varför många ”gråsossar” har bytt parti.

”Värdegrundens drömska helighet gäller ej dess lömska, bruna klet.”

Värdegrundens tillskyndare får faktiskt med ”goda” avsikter tillämpa dess inverterade innebörd på ett föraktfullt sätt. Ett praktexempel på detta gäller den till Sverige inkomne libanes, som redan 1/7 2014 gjorde följande uttalande: ”Kan vi inte ge SD och rassepacket ett landskap, typ Skåne, så att dom kan stänga in sig och låta oss andra normala leva ifred.” ”Det är så här hatarna gör, när dom försöker komma åt starka företrädare, vars åsikter de inte gillar.” sagt av en SAP-minister… men i ett helt omvänt sammanhang. Nämnde libanes har SAP helhjärtat gett sitt stöd (samma värdegrundssyn), varför denne nu (år 2021) har fått vara sommarpratare i SR.

”Av ideologins radikalisering fås samhällets polarisering.”

Efter valet 2018 demonstrerade SAP det nyss påtalade föraktet för folket/väljarna. För gemene man var det både oväntat och överraskande, att SAP så flagrant skulle överge flera av sina vallöften i den s.k. Jöken. Här övergavs delar av sossefilia (ideologiska frågor) för att få behålla sosseriet (maktapparaten). Med andra ord har makten blivit viktigare än såväl folket som vallöftena … vilket kan ses som ett resultat av den allvarsamma leken med demokratin.

”Den, som ej ser branden för alla lågorna, ger dej kalla handen till plågorna.”