Hur reagerar ansvariga och oförbätterliga beslutsfattare, då en majoritet bland väljarna upplever att politiken är oförlåtlig? Det finns ett välbekant och tyvärr alltför ofta upprepat mönster för sådana responser. 1) Tystnadskulturen blir prioriterad, 2) Förnekelseprocessen måste tillgripas, 3) Nyttoflosklerna blir välsignade, 4) Problembagatelliseringen måste tillgripas, 5) Kritikerstigmatiseringen blir utnyttjad som ritual. Nämnda fem responser förekommer
Ovan rubricerade komparation anknyter till många makthavares förhållningssätt. Folket indoktrineras och kritiken tystas genom att staten lever i symbios med medierna, lärosätena, civilsamhället, kyrkan och kulturen. Saknas kritisk opposition blir makten allenarådande, och det är en strävan som inte gagnar folket… monopolism. Precis som i spelet Monopol är slutmålet att behärska allt. ”Ett landets dyrt
Om rättsstatsprincipen inte fungerar visar erfarenheten, att regeringen tillskansar sig för mycket maktbefogenheter. Staten kan då i en demokratifientlig anda sträva efter monopolistisk dominans dvs. enpartivälde. Detta i form av demokratur eller diktatur. Under alla omständigheter blir småfolket oanat vilselett, då staten lever i symbios med medierna, lärosätena och kulturen. Så snart staten sätter parti-ideologi
Rättsstatsprincipen är en grundtanke eller utgångspunkt som bestämmer förhållandet mellan den politiska överheten och de folkliga undersåtarna. Syftet är att skydda de folkliga undersåtarnas medborgerliga fri- och rättigheter från politiskt maktmissbruk. För att förhindra/försvåra en ökad politisk maktkoncentration måste det råda en sund balans mellan parlamentet, domstolarna och regeringen. Nämnda balans ska finnas fastlagd i
Socialismen är i grunden såväl centralistisk/hierarkisk som maktfullkomligt härsklysten. Första målet är en-parti-staten, vilken dock kan tillåta en ofarlig kvasi-opposition, men aldrig något reellt mot-parti. Andra målet är imperialistiskt dvs. att utöka maktsfären, vilken slutligen ska bli universell. En strävan mot båda målen kan ske samtidigt. Socialismens fem mest auktoritära ideologier efter år 1900: Stats-socialism
Kulturasism är ett mått på den hierarkiska status som utövare av en viss kultur ger varje annan kulturell gruppering. Kulturer/samhällen är nämligen rangordnade utifrån bl.a. individuell frihet, ekonomi och teknik. I en valsituation utan tvång avgör olika länders/kulturers nivågrupperade status dess folkliga anammande. Samhällen med hög status drar till sig folk eller exporterar kulturyttringar och
Förnekelsekunskap är i den här texten den sanna kunskap, vilken staten helst dementerar eller omändrar… därför att den framstår som ofördelaktig i förhållande till den etablerade Sverigebilden. För makthavarna förefaller det ha varit viktigare med en skrytsam nationalstolthet än med den faktiska sanningen. Vanligt folk har därför blivit indoktrinerat med denna naivt fosterländska egenkärlek. Genom
Ädel-reformen från början av 1990-talet gav primärkommunerna ansvar för omsorgen och landstingen för sjukvården. Den renodling av uppgifter som därefter följde innebar ekonomiska nedskärningar. Förmåga och resurser minskades till följd av denna s.k. besparingspolitik. Minskningen blev så genomgripande, att de nya samhällsinsatserna inte skulle kunna tåla en omfattande störning… t.ex. alldeles för små beredskapslager. Vilket
Gråzonsläge typfall 5 innebär en situation, då det varken råder fred eller krig… och ”typfall 5” att ingen främmande stat kan anses involverad. Ett sådant gråzonsläge definierar alltså, att det råder väpnade motsättningar inom Sveriges gränser utan någon direkt utländsk inblandning. Om militär ska kunna sättas in, vill makthavare nu utreda. Den här självförvållade situationen
”Lögn… Förbannad lögn… Statistik!” komparerade Mark Twain så träffsäkert om politik. Ju egensinnigare tolkad statistiken blir, desto mer vilseledande framstår den… Detta är resultatet av att statistik har kommit att användas som ett kvalitetsmått på politiska åtgärder. ”Ju mer eftersträvansvärd politik desto mindre efter ävlan lärd statistik.” Med hjälp av statistik skönmålar makthavarna sina problemlösningar,