Det tar i medel sju år för en invandrare att få sitt första arbete, och då har invandrarens nettoskuld till samhället blivit omkring 700 000 kr. En sådan skuld kommer endast i undantagsfall att kunna betalas tillbaka. Vems blir skulden? Statens ekonomiska invandringspolitik blir en svår ekvation att lösa!

En antal mätbara välfärdsbegrepp har vi tagit till hjälp, för att dessa ska kunna ge oss siffror på vår välfärd och dess förändringar. De tre begrepp som tas upp till närmare bekantskap här nedan är: Försörjningskvoten, Förvärvsfrekvensen och Arbetsmarknadssituationen

Försörjningskvoten

Den mänskliga resursen kan man mäta över tid med hjälp av den s.k. försörjningskvoten, vilken svarar på frågan: Hur många personers arbete behövs för att försörja den som inte arbetar?

Försörjningskvoten, = F, beräknas utifrån dels 1) åldersstrukturen dels 2) förvärvsgraden.

1) F =  [(0 till 19) + (65+)] / (20 till 64)  Alltså: unga plus gamla delat med alla i yrkesaktiv ålder.

2) F = (ej inkomstaktiva) / (inkomstaktiva)  Alltså: inte arbetande delat med arbetande.

OBS! Ju lägre kvot desto bättre… = många arbetande i en optimalt stor åldersgrupp yrkesaktiva.

Ur: Underlagsrapport nr 8 till Framtidskommissionen (hos alliansregeringen).

”År 2010 är kvoten lägst i Stockholms län, 1,02, vilket betyder att av länets totala befolkning är de som är sysselsatta närapå lika många som de som inte är sysselsatta.

Det län som har den högsta kvoten är Skåne, 1,28, vilket är avsevärt högre än den genomsnittliga för riket, 1,14.”

Regeringen erhöll således ett klart besked, hur allt för många arbetslösa invandrare har fått en negativ inverkan på  samhällsekonomin. Detta samband har veterligen aldrig betonats av någon ansvarig makthavare.  Allra värst per län eller region är läget/utvecklingen i Skåne, som således åter missgynnas av centralmakten.

Eftersom försörjningskvotens utveckling ligger till grund för välfärden, är den en demokratisk faktor, som inte bör undanhållas folket.

Förvärvsfrekvensen

Den ungefärliga förvärvsfrekvensen för inrikes födda är 77 % och för utrikes födda 58 %. Förvärvsfrekvensen för hela befolkningen gällande årsanställda inklusive företagare är 69 %, men för flyktingar och flyktinganhöriga bara 34 % efter 15 år i landet.

Det betyder, att en alldeles för stor andel av de utlandsfödda måste bli försörjda av samhället. Deras uppehälle måste nog anses bli ett livslångt åtagande för skattebetalarna. Just dessa utlandsfödda kommer ju aldrig heller att tjäna ihop till sin egen pension. Hittills har Medelsvensson inte märkt av kostnaderna för invandringspolitiken, eftersom staten har finansierat mycket av denna med utlandslån och biståndspengar.

Att få invandrare i arbete tycks vara statens viktigaste argument, när det gäller integration. Det påstås att förvärvsfrekvensen för invandrare måste bli 72 % för att invandringen ska bära sina egna kostnader. Samhällets olika bidrag får då inte vara så generösa, att de utgör en hämmande faktor.

Förvärvsfrekvensens utveckling från 2006 till 2012 visar på följande tendens (enl. Massutmaning):

• i utanförskapsområden en minskning från 50,6 % till 50,2 %
• i övriga landet en ökning från 78,3 % till 78,8 %

Det betyder att samhällets åtgärder för många av dem som står längst från arbetsmarknaden inte kan ha varit gynnsamma. Politikerna kommer med största sannolikhet att utnyttja de nedan angivna begreppen ”sysselsatta” respektive ”arbetslösa” i sina olika argumentationer.

Arbetsmarknadssituationen

Arbetsmarknadssituationen enligt statistikmodellens uppbyggnad. (Mätningen gjordes för något år sedan, men situationen torde vara ungefär densamma idag. Procentsiffrorna är avrundade.)

Förklaringar

—Ej i arbetskraften:

Personer som varken är sysselsatta eller arbetslösa.

—Sysselsatta:

Arbetstagare eller arbetsgivare som arbetar minst en timme per vecka med eller utan samhällsbidrag, eller som oavlönad medhjälpare i företag tillhörande någon i samma hushåll. (Ärligare vore att redovisa: Grad av egenförsörjning utan bidrag.)

—Förvärvsarbetande:

Svenskfödda cirka 82 %, utlandsfödda cirka 59 %. (Alltså något annorlunda siffror än 2016 ovan, vilket visar att värdena kan variera.)

—Arbetslösa:

Personer som är utan arbete + söker arbete + kan ta ett arbete (=> 3 krav). (Cirka 4 gånger högre för utlandsfödda än för svenskfödda.)

—Ej velat arbeta:

Pensionärer (13 %), heltidsstuderande (5 %), långtidssjuka utan arbete (4 %), övriga (1 %).

—Latent arbetssökande:

Deltidsstuderande utan arbete, hemarbetande som ej är arbetslösa. (96 000 personer varav 34 000 utlandsfödda)

—Förhindrade att arbeta:

Personer inom exempelvis tvångsvård.

—Frånvarande:

Personer som har semester eller är lediga.

Svartjobben syns inte alls i den här statistiken.

Exaktheten vad gäller begreppen ”sysselsatta” och ”arbetslösa” kan upplevas som så bristfällig, att dessa storheter därför måste kunna bedömas väl lämpliga att användas i politiken såsom vilseledande mått på lyckade respektive misslyckade åtgärder… politiker älskar av nämnda orsak att använda de bägge begreppen ”sysselsatta/i sysselsättning” och ”arbetslösa/i arbetslöshet”.

Det tar i medel sju år för en invandrare att få sitt första arbete, och då har invandrarens nettoskuld till samhället blivit omkring 700 000 kr. En sådan skuld kommer endast i undantagsfall att kunna betalas tillbaka. Vems blir skulden?

Förr påstods: Invandring behövs för att klara välfärden!  Nu frågas: Kan välfärden klara av invandringen?

Statens ekonomiska invandringspolitik blir en svår ekvation att lösa!

Inlägget Vems är skulden? dök först upp på Närtalat.

Matchningen av jobbsökandes kompetensprofil med befattningens kravbild tycks bli allt svårare, efterhand som ”enkla” arbetsuppgifter i ökad takt försvinner. Detta ställer nya krav på framförhållning inom utbildningsväsendet. Även elevernas syn på kunskap och vilja till inlärning måste marknadsanpassas bättre än idag.

Hur kommer vår framtida arbetsmarknad se ut? Inte den som föreligger nästa år eller året därpå, utan den som kommer att finnas för de som föds nästa år eller året därpå. Frågans allvar förstår man tillfullo, om man inser att trenden redan nu är eller mycket snart kommer bli, att det försvinner fler ”riktiga” anställningar än som skapas.

Det måste betonas att det är medarbetarnas jobb som minskar i antal inte arbetsuppgifterna. Dessa kommer i allt högre utsträckning istället att fullgöras av datoriserade maskiner. Redan har så kallade industrirobotar varit i drift en längre tid och ersatt tusentals arbetare. Sådana här robotar kommer framgent att utvecklas och ”stjäla” ännu fler jobb.

Kontorsrobotar

En betydligt större utmaning är på väg, nämligen kontorsrobotar. Här kan datorprogram ta över merparten av alla tjänstesektorns informationsbaserade arbetsuppgifter. Detta kommer gå ut över tiotusentals anställningar. Trenden förutspås dessutom att bli accelererad, eftersom kontorsrobotarnas mjukvara enkelt kan uppdateras medan hårdvaran bibehålls. Skillnaden till industrirobotarna är påtaglig. Där kan en nyinstallerad programvara ha medfört, att hela maskinen har måst bytas.

I Chengdu (Kina) har elektronikföretaget Foxconn redan startat en helautomatiserad fabrik. Företagets VD är hittills nöjd med upplägget och verksamheten. Han betonar gärna robotarnas fördelar. De arbetar dels hela dygnet dels snabbare än människor, och deras arbete är varken avlönat eller beskattat. Dessutom ställer de inga krav på personalomsorg.

Alla initierade aktörer är tämligen eniga i synen på den just beskrivna robotiseringen. Den globala konkurrensen tvingar fram effektiviseringar i form av kostnadsbesparingar. Att bortrationalisera löntagare blir då en naturlig åtgärd. Är denna utveckling ett hot eller en möjlighet? Avgörandet ligger hos politikerna, vilka hittills inte har visat någon påtaglig entusiasm. De har istället idealiserat idén att arbetsmarknaden ska förses med mänsklig arbetskraft.

Förändrade arbetsuppgifter

1870 arbetade 75 % av svenskarna inom jordbruket. Ifall någon då hade påstått: Om 110 år (alltså 1980) kommer 5 % av befolkningen att vara sysselsatt med jordbruk, men producera många gånger mer än nu… så skulle denne någon förmodligen inte ha blivit trodd. Dock medförde mekaniseringen att påståendet förverkligades.

Med tanke på den ekonomiska struktur, som ligger till grund för vad vi idag kallar ett välfärdssamhälle, måste beslutsfattare utan fördröjning börja ägna intresse åt ”robotrevolutionen”. Om inget görs kommer denna att än mer öka det ekonomiska gapet mellan kapitalägare och löntagare. Med hot om arbetslöshet har dessa på vissa håll redan börjat övertalas att hålla tillbaka sina lönekrav. ”De rika blir rikare och de fattiga blir fattigare.” Redan nu äger världens 85 rikaste personer lika mycket som jordens halva befolkning.

Roboten är en vinstalstrande maskin för sin ägare, men den bidrar inte med skatteinkomster till samhället såsom löntagaren har gjort. Beslutsfattare måste börja diskutera hur robotiseringen ska kunna tjäna samhället. Möjlighet till kortare arbetstid, längre semester och lägre pensionsålder föreligger. Vidare måste man analysera vilka arbetsuppgifter som inte kan eller bör skötas av robotar.

Specialister i finanssektorn har redan aviserat, att skattesystemets omläggning är en nödvändighet på grund av globaliseringen… lägre skatt på produktion och högre på konsumtion.

De produktionsansvariga inser naturligtvis, att de måste få avsättning för sina alstrade varor och tjänster. För den sakens skull måste konsumtionen stimuleras. Detta görs säkrast genom att garantera det förmodligen mindre sysselsatta löntagarkollektivet en bibehållen eller en svagt ökande köpkraft. Med fokus härpå behövs en omedelbar robotiseringsagenda.

Nytänkande krävs

Att i kombination med ändrade arbetstidsregler åstadkomma en rättvisare fördelning av produktionens vinster måste självfallet bli ett nödvändigt framtidsmål för alla styrande. När nya kostnadseffektiva (= personalbantade) företag har dykt upp på marknaden, har politikerna ofta svarat med regleringar till skydd för den rådande ordningen. Denna strategi har hittills endast visat sig åstadkomma en temporär fördröjning. Här behövs alltså ett radikalt nytänkande.

”Om tjugo år har 60 % av dagens jobb övertagits av smarta robotar” påstås det från initierat håll. Naturligtvis tillkommer nya arbeten men inte alls i samma omfattning. Nyssnämnda påstående stämmer hittills dåligt med den svenska politikens upprepade uttalanden om behov av importerad arbetskraft i framtiden.

Hur arbetsmarknaden och/eller livssituationen för våra nyfödda kommer att se ut om ett kvarts sekel avgörs av strategiska beslut, som de ansvariga måste fatta inom kort. Vilken utbildning som ska gälla saknar härvidlag inte heller betydelse. Ganska snart måste vi med all säkerhet också kunna behöva hantera artificiell intelligens, vars inverkan på arbets- och vardagslivet vi inte vet mycket om. Ifall inget alls görs i närtid eller alldeles för lite, så kommer jobb-bubblans kollaps till följd av profithungern att få smärtsamma följder.

Inlägget Jobb-bubblan – Vad blir våra arbetsuppgifter? dök först upp på Närtalat.